Dagens Nyheter – 22 oktober 1866, sida 2

ty öfverste Grahams — så hette den ifrågavarande mannen; efter hvad han sednare erfor — språk och uppförande voro ingalunda egnade att misshaga. Kanske var det en sådan instinktmässig motvilja, som rena och ädla mnaturer känna, när de plötsligen komma i beröring med sådana; som hafva rakt motsatta egenskaper. Denna motvilja var så stor att han beslöt hafva ett vaksamt öga på den obekante herren: Hans reskamrat måtte ha fattat ett likadant beslut med afseende på honom, ty när alla passagerarnes bagage blifvit infördt i tullhuset, stod han bredvid Redmond, medan dennes kappsäck visiterades, hvarvid icke ett enda af de föremål som deri förvarades; undgick hans uppmärksamhet. Sedan den långvariga förrättningen slutat, lät han föra sin och sin sons saker till samma hotell, hvarpå vår hjelte tog in. Allt detta kunde emellertid tillskrifvas slumpen eller åtminstone förklaras helt enkelt härröra af nyfikenhet: . Följande morgon träffades de åter såsom reskamrater på vägen till Paris. De som resa i våra dagar ha icke det ringaste begrepp om hvad resor på den tiden ville säga; och huru man kommer att färdas iniästa århundrade, kan den lifligaste fantasi icke upptänka. Det åtgick då nästan lika många dagar till att fara från Calais till Paris, som det nu åtgår timmar; hvarje afton stannade diligensen utanför något af dessa otrefliga, gammalmodiga värdshus, som man ännu påträffar i mången af Frankrikes småstäder; och; vid daggryningen fortsattes resan igen, Man tyckte att det gått