skulina solodansen; att vi i det närmaste skola så både forntid, samtid och efterverld på vår Det erfordras inga klassieka bevis för, att den högre gratiösa dansen icke rätt väl kläder mannen. Man behöfver blott rikta sin teaterkikare på en piruetterande baletiprins ansigte, för att öfvertyga sig om, huru nära det löjliga här ligger det sublima. På utlandets ecener hafva redan åsigterna mot mannens användande i teaterdansen gjort sig till den grad gällande, att numera vanligen vid en balett-kår erdast finnas ett par dansörer, hvilkas uppgift i den seriösa dansen hufvudsakligen inskränker sig till att vara det stativ, mot hvilket dansösen stödjer sig, då hon intager: ställningar, i hvilka jemnvigten icke skulle kunna bibehållas, och att tjenstgöra såsom kran, då hon skall hållas sväfvande. Oaktadt vi icke svärma för manliga gsolodansörer och oaktadt Bournonville med mästarehand har skildrat det bedröfligt ogratiösa i vår moderna sällskapsdans, vilja vi medgifva, att man både på scenen och i salongen får se enskilde dansörer, livilkas uppträdande kan sägas vara skönt, men då må det också till erkänsla medgifvas oss, att skridskoåkning i hög grad gifver mannen tillfälle att utveckla den skönhet, smidighet, säkerhet och kraft, som så väl kläder honom. Att nyssnämnde idrott är en af de vackra, ridderliga kroppsöfningar, hvilka det skulle göra vår tids förlästa och förklemade, lillgamla och orkeslösa ungdom synnerligen godt att lägga sig vinn om— derom kan det väl icke finnas mera än en mening, till och med om man icke har sett Haines; och likvisst torde det bland våra samtida vara ytterst få, hvilka, utan ätt hafva sett honom, hafva en aning om, huru väl skridskolöpning kan taga sig ut, och huru mycket af dansens elegansoch konstfärdighet deri kan inläggas. Vi hafva hört åtskilligt godt folk, som verkligen icke har sett honom — som kändt är, finns det folk (och till och med publicister) som sätter en viss stolthet i att hvarken hafva sett eller vilja se saker, öfver hvilka de uttala sitt omdöme — vi hafva, som sagdt, hört åtskilligt godt folk a priori uttala såsom sitt oomkullrunkeliga votum, att skridskolöpning och stylt-dans hafva lika litet med konsten att göra, och att båda dessa konstens afarter med samma rätt borde förvisas till de skådebanor, der cwguttapercha-professorera och atrapez-konstnärera drifva sitt ofog, ech enkannerligen hafva vi i svenska tidningar sett artiklar, i hvilka man med from fasa uttalat sig mot hr Haines uppträdande uti skridskobaletten i Profetenc. Hvad det sistnämnda angår, kunna vi icke inse, af hvad orsak en kungl. teaters heliga tiljor skulle profaneras mera; genom att i en balett befaras på skridskor af en mästare i denna konst, än af några oöfvade figuranter; och hvad det -sista beträffar tro vi oss kunna upplysa att väsendtlig skilnad förefinnes mellan skridskor och styltor, i det att skridskolöpning är berättigad att ställas på samma ståndpunkt som ridkonsten, under det att styltorna blott äro en bizarr leksak, som hämmar den fria rörelsen, i stället för att, såsom skridskorna, underlätta den. Styltgångaren kan icke drifva sin konst längre, än till att trampa och aldrig nå längre än till det löjliga, då deremot skridskoåkaren, då han lärt sin konst, nästan tyckes sväfva fram och icke ett ögonblick lemna grace och hållning å sido. Vill man hafva ett ytterligare exempel på skilnaden, behöfver man blott erinra sig, huru väl det tar sig ut, att se en ung flicka med färdighet åka skridsko, och derpå tänka sig samma flicka komma stultande på ett par styltor. Jackson Haines anslår fullt ut lika mycket genom den elegans, hvarmed han utför sina pas, som han förvånar genom sin hardt när otroliga färdighet: Vi tro knäppast att någon — vore det än den mest skrupulöse rigorist — skall taga ringaste anstöt vid ett besök i Kasino under det att skridskokungen uppträder på dess scen, och det skulle mycket förundra oss, om vi någonsin skulle få se en dansör — han må nu vara aldrig så smidig — utföra en dans, som slår mera an, än Jackson Haines skridskoåkning.