Dagens Nyheter – 20 oktober 1866, sida 2

förfåder, som på sin vapensköld buro den röda gren, hvaröfver min mormor är så stolt. Det är verkligen skada, fortfor han leende, att icke riddare och ädlingar numera, såsom i fordna dagar, färdas omkring. för att värna oskulden och bestraffa våldet; men jag fruktar att chevaleriets tidehvarf är förbi. Några år sednare begagnade den berömde engelsmannen Burke samma uttryck, när han i Underhuset talade om den sköna och olyckliga drottningen af Frankrike. Huru ofta har ej älskandes afsked från hvarandra blifvit tecknadt så väl af poeter som målare, men hvarken pennan eller penseln hafva förmått återgifva det på ett tillfredsställande sätt; ty sorgen, likasom glädjen, är sjelf sin bästa tolk. Ellen kunde endast med mödajframhviska sitt farväl, under det att tårar strömmade ur hennes ögon; och Redmond var icke mindre rörd: — Lef väl! utropade han, när han för sista gången tryckt henne till sitt bröst och lät henne sjunka i Kattys framräckta armar; den sol, som nedgår under tårar skall medföra glädje när den åter höjer sig öfver horizonten: Vaka öfver henne med en moders ömhet, vaka öfver henne med en svartsjuk älskares aldrig tillslutna -öga! Mitt lif, er fostersons lif, ligger i era händer. Han skyndade sig efter Phelim, som redan hunnit ett litet stycke till vägs. En gång, men blott en enda gång vågade han kasta en blick tillbaka — en liten hvit hand vinkade åt honom. Misstroende sin karaktersfasthet; vände han sig om och fortsatte vägen: — Ve! Ve! mumlade den blinda gumman,