Dagens Nyheter – 20 oktober 1866, sida 2

kalla det. Jag begär nu ingen välsignelse, sade han vänd till Katty, utan skall vänta, till, dess jag förvärfvat mig rätt dertill. Om jag återkommer med tillstånd af min far att taga Ellen till min maka eller med ovedersägliga bevis om att han är död, så att ivgen mera fianes, som kan neka mig att följa min böjelse, då — — Då, afbröt honom Katty — glad öfver att de unga skulle lefva åtskiljda någon tid, innan den vigtiga angelägenheten komme att definitivt afgöras — skall jag visst icke neka er min välsignelse; men till dess, mins det noga, förblifva båda fria. — Ja, om man undantager de fjettrar, som hålla våra hjertan fängslade vid hvarandra, återtog vår hjelte; ty dessa skola utan tvifvel bevisa sig vara starkare och varaktigare än diamanter, emedan förnuftet och kärleken hafva smidt dem. Den blick, som Ellen kastade på honom; uttryckte tydligare än ord skulle hafva förmått, att en sådan öm låga, som den hon närde i sitt bröst, aldrig skulle kunna slockna. Spår af den rörelse, som framkallats utaf detta uppträde, hvilket vi måhända icke målat med nog lifliga färger, voro ännu synliga på deras ansigten, som bevitnat det, när Phelim Cassiday kom hem från jagten: Den glade ynglingen, som icke hade den minsta aning om kärleksförklaringen, förebrådde Redmond för hans brist på ordhållighet; derföre att han; oaktadt sitt löfte; icke infunnit sig på berget. — Efter all sannolikhet, sade han, har ni nu igen åhört någon märkvärdig berättelse om era