Dagens Nyheter – 19 oktober 1866, sida 2

uttryck: det är ert eget fel, om jag glömt den ståndsskillnad, som förefinnes oss emellan, och vant mig vid att tala till er med en systers otvungenhet. Ni har ända sedan vi voro små barn behandlat mig såsom en sådan. — Då har du missförstått mina känslor, sade den unge mannen, i det han varmt tryckte hennes hand. Den kärlek, som jag hyser till dig, är icke en broders kärlek; dermed är förenad en ljuf förhoppning, på hvars förverkligande min lefnads lycka beror. Jag älskar dig, Ellen, fortfor han, och jag vill, att du skall dela all min glädje och alla mina sorger. Jag kan icke bli lycklig på jorden, om du ger mig ett nekande svar. Darra icke så, dyra Ellen; vänd icke bort ditt ansigte ifrån mig. Låt mig i dina milda ögon läsa den välsignelserika försäkringen om att jag icke är dig likgiltig, löftet att du en dag skall blifva min! Den uppskakade flickan framhviskade ett svar, af hvilket Redmond endast uppfattade några spridda ord, såsom verldens omdömev, askillnad i ständ och rang o. s. v: — Verldens omdöme! utropade han; hvarifrån härleder sig detta resonnemang? Icke kommer det från ditt hjerta åtminstone: Du endast upprepar den lexa, våra vänner af välmening lärt dig. Men denna gång fara de vilse, så visa de än annars äro. Verlden! Ar jag dess slaf? Hvad kan den gifva mig i utbyte mot sällheten? Rikedom, måhända. Jag skulle förakta mig sjelf, om jag nedtystade mitt hjertas röst för att vinna penningar. Och hvad min rang beträffar, har jag aldrig eljest varit stolt deröfver, än då jag tänkt på dig och hoppats alt du en gång skulle komma att dela den