Dagens Nyheter – 16 oktober 1866, sida 3

nålsgeväret, oaktadt de stora fördelar detta gevär visat sig ega, likväl svårligen kan komma att göras förr än en dertill lämplig ammunition blifvit fastställd. Hvarjebanda Nyheter. Till sköggets historia. Skägget och dess vexlande mod ha i hvarje land sin egen historia; af intresse äro de olika skäggrevolutionerna i Frankrike. Frankerna buro mustascher och kortklippta polisonger. På gamla merovingiska signeter har Childebert III det största skägget. Childericb, Karl den Store och medlemmar af den karolingiska dynastin klippte skägget småningom allt kortare, och det bortrakades helt och hållet under Capeterna, från trettonde århundradet till Filip af Valois tid. Då började långt skägg åter komma till heders, men upptogs först allmänt under Frans den förstes regering. Denne konung införde det mod, att klippa håret mycket kort, men låta skägget vexa. Under Henrik IV följdes detta mod ännu blott af de embetsmän, hvilka voro tillgifne de gamla traditionerna. Ofvergången blef under Ludvig XIII:s regering mera i ögonen fallande. Då marskalk Bassompierre 1642 lössläpptes ur Bastiljen, der han setat inspärrad under 12 år, anmärkte han, att hela verlden var sig lik, utom att karlarne icke mera buro polisonger. På Frondernas tid kallades allmänt presidenten Matthieu Mole för cLångskägg. Under Ludvig XIV:s tid bortrakades såväl polisonger, som mustascher och pipskägg. Tidningen aMercur för januari 1732 har åt efterverlden bevarat namnet på den person, som ännu under Ludvig XV:s tid bar polisonger. Han var amtman och kriminal-domare i grefskapet dEu. Under revolutionen kommo polisonger, mustascher och pipskägg åter i bruk, under kejsardömet och restaurationen försvunno de ännu en gång, för att från och med 1830 års revolution, ända till till våra dagar utöfva ett fortfarande välde. Mord af hederskänslta. För några dagar sedan dog i Paris en viss, til hög ålder kommen man, hr X, hvilken för 40 år tillbaka hade en process, som väckte mycket uppseende i hela den civiliserade verlden. Rättegången gällde en förbrytelse, som var fullkomligt ny i sitt slag. Hr X. stod vid den tiden i spetsen för ett stort, industrielt föreag och var allmänt aktad såsom en redlig man med sträng hederskänsla och mycken beslutsamhet. Hans 18 år gamla son, E. gjorde honom mycket bekymmer; han var af mnaturen utrustad med synnerligen dåliga anlag, hvilka hans fader förgäfves sökte att förbättra. — En afton fick hr X. på sin landtegendom besök af en affärsvän hr D., till hvilken han i sonens närvaro öfverlemnade en större penningsumma, Klockan 10 på aftonen begaf hr D. sig på väg till sin i närheten liggande bostad, dervid ban hade att passera genom en skog. Knappast hade han inkommit i skogen förrän en man med svärtadt ansigte och en pistol i handen affordrade honom hans penningar. Beväpnad, ämnade han först försvara sig, men igenkänner mördaren och kastar till honom börsen, men hvilken denne snabbt aflägsnade sig. Tidigt andra morgonen återvänder hr D. till herr X., omtalar sitt missöde och yppar den misstanka, attrånaren varit unge E. — Vi vilja öfvertyga oss,u säger X., tillintetgjord af underrättelsen. Följ migl!c Fadren tager en blindlykta och de smyga sig sakta in i E:s kammare. Den unge mannen sof ungt. Fadren öppnarlyktan, lyser kring rummet, upptäcker en nedsvärtad handduk, två pistoler och affärsvännens börs, hvilken senare stack fram under örongottskudden. Och han sofver! sade den olycklige fadren med dämpad röst, under det att hans ögon brunno af en bemsk glöd. Plötsligt griper han med en beslutsam åtbörd den ena pistolen, och innan hr D. anar hans beslut, sätter han vapnet för sonens panna och trycker af. Hr X. dömdes till deportation, men erhöll efter 10 år tillstånd att återvända till Frankrike. Han hade en liten förmögenhet och bosatte sig efter sin återkomst i Paris, ensam, djupt svårmodig och städse plågad af hågkomsten af det hemska dådet. — Nu har han funnit frid i grafven. Arbete framför möje. En amerikansk tidning berättar: En snickare hade uppställt såsom regel: arbete framför nöje, och det var ju alldeles riktigt. En dag blef hans hustru sjuk och dagen derpå dog hon. Mannen arbetade som -vanligt och genast efter begrafvingen likaså. Hör nu, sade en af grannarne, kan mni inte ta er tid att sörja litet? Nej, sin, var svaret, arbetet går framför nöjet, och så fortsatte han att hyfla igen. Ett jagtäfvenityr. Från Salauk i i Siebenbärgen berättas följande egendomliga jagthistoria: I slutet af augusti månad utbredde sig fasa och förskräckelse i distriktet RaÅS TY os 0 2 da nAMmMm