Dagens Nyheter – 15 oktober 1866, sida 2

engelska mil från Newstead-Abbey, der skalden hvilar med sin mor och dotter (man vägrade honom, som bekant en graf i Westminster) är så förfallen att flere engelska tidningar uppmana till insamling af penningebidrag till densammas restaurerande. — Det länder nu John Bull till föga heder, att en sådan åtgärd behöfver tillgripas för att rädda Lord Byrons grafvård från förgängelsen. Skyttefestem i Briissel. Over sju hundra engelska skarpskyttar bafva redan anmält sig till deltagande i denna. storartade fest. De erhålla fri resa från Dover till Brissel och åter. Exposition i Åbo. De från Stockholm återvändande finska expositionsartiklarne skola under någon tid ;med utställarnes begifvande exponeras i Abo gymnastiksal. Den kinesiska beskickning. som i somras gästade hufvudstaden har haft regn i släptåg, hvarhelst den tågat fram. Detta märkliga förhållande har, som bekant, ländt både oss och andra till föga fromma, men det vill emellertid synas, såsom om denna, det himmelska rikets resande söners egenskap att vara regn-förande medfört icke mindre olägenheter för deras eget land, ity att detsamma blifvit totalt ntblottadt på denna nödvändighetsvara i följd af sina söners spendersamhet på andra håll. Denna brist har återigen satt höga vederbörande i Kina så mycket myror i hufvudet, att man må förundra sig öfver, att icke den vise solens broder ocn månans kusinc länge sedan hittat på den utvägen att återkalla sina :beresta söner, hvilkas närvaro i hemmet synas hafva varit af högsta behofvet påkallad, att döma af det beklagliga förhållande, att man den 1 augusti i Peking och angränsande provinser icke hade hugnats med knappast en droppa regn under elfva månaders tid. Skördarne stå förtorkade på fälten och landtbrukarne äro i förtviflan. Brist på regn under sommaren och brist på snö under vintern förorsakar alltid ett allmänt elände, som städse förorsakar den kinesiska regeringen oerhörda bekymmer. Vanligen anbefaller den i dylika fall fastor, böner och försoningsfester i hela det bimmelska riket. Sommaren 1864, då en liknande torka var rådande, offentliggjorde Pekings tidning ett dekret, i hvilket den unge kejsaren aflade det löfte, att bättra sitt lefverne och mera allvarligt sysselsätta sig med sitt folks behof,. Han förmanade jeomväl tjenstemännen, att icke vika från sanningens och rättvisans väg, och hrr domare anbefallte han, att mildra de straff, hvilka lagarne ådömde, att försätta de oskyldigt inspärrade i frihet och att snart bringa pågående rättegångar till ett slut. Kejsaren utfärdade nu i augusti ett liknande dekret. Justitiestatsministern anbefalldes att släppa ut alla, hvilka utan verklig orsak sutto häktade i statsfängelserna, att snarast fälla dom i alla mål och att mildra alla fångars behandling. En medlem afcensur-kammaren anmärkte vid detta tillfälle, att kineserna vid jordandet af sina döda afvika från de af ålder vanliga bruk, och att med anledning deraf de aflidnes själar utan tvifvel motsatte sig att folkets böner skulle blifva hörda. En annan censor, vid namn Hiabienking öfverlemnade till kejsaren ett utlåtande, i hvilket han uttalade sig mot provinsregeringarnes tjenstemäns åtgöranden. Dessa menniskor,, sade han, äro i stånd till att begå hvarje knep och städse beredde att uppbjuda allt, för att nå målet för sina egennyttiga strafvanden. Rättegångar äro i deras händer verkliga guldgrufvor, hvilka de plundra med ett outsläckligt vinstbegär. Af detta skäl underkastar folket sig hellre en elak behandling, än det, för att skaffa sig rättvisa, vänder sig till lagarne, Censorn Hiahienking slöt med att fordra, att mandarinerna skulle tillsägas att affärda alla, icke i och för tjensten absolut nödvändige tjenstemän, emedan desse subalterner till en stor del vore en skräck för det kinesiska folket. Denna bild är icke öfverdrifven och man hoppas, icke utan skäl, att regeringen är allvarligt betänkt på, att med roten upprycka detta onda, hvars utsträckning och svåra beskaffenhet icke mera är någon hemlighet.