Dagens Nyheter – 15 oktober 1866, sida 2

lärjungar, hvilka ändtligen infunno sig, vanligtvis utan att kunna sina lexor. Redmond höll sig alltid bakom Phelim och ledde lilla Ellen vid handen. Den böjelse, Murloughs arfvinge och Kattys dotter visade för kvarandra, var så i ögonen fallande, att fader Karoolan ofta frågade sig hvad detta månde blifva af i framtiden. huru de båda gossarne voro så unga, kunde man icke undgå att med förvåning märka huru olika de behandlade sin lilla leksyster. Det hände ej sillan att Phelim såsom andra bröder, retade, knuffade och på annat sätt misshandlade henne, men vid sådana tillfällen tog alltid Redmond hennes parti. Hans mörka ögon uttryckte dervid den lifligaste förtrytelse, och han knöt sin hand i vredesmod. En gång lät han Phelim med ett dugtigt -kok stryk umgälla sin elakhet. Om Ellens riddare kände sig aldrig så road af den lek, hvaraf han var upptagen, skyndade han alltid till Ellen, så snart hon ropade honom. Detta var en af orsakerna till hans tvister med Phelim, hvilken han för öfrigt höll mycket af, såsom han sjelf förklarade för den värdige prestmannen, när denne då och då förebrådde honom att han icke sökte lägga band på sitt häftiga lynne. Dock tillade han att Ellen var honom ännu kärare. Det inflytande denna utöfvade på bonom, var verkligen högst märkligt, och han måtte vara huru uppretad som helst, förmådde likväl hennes stämma ögonblickligen lugna honom. Fröken Macnamara såg intet ondt i hans tillgifvenhet för den lilla flickan. Tvärtom