Dagens Nyheter – 13 oktober 1866, sida 2

Ephraim Sleek var alltför mycket upptagen af den ohyggliga plan, som han hade i sinnet, för att märka att apotekaren följde efter honom på något afstånd, under det att han gick hem till Minories. Charlatanens nyfikenhet hade blifvit väckt genom hans kunds högst egendomliga uppförande, och han beslöt tillfredsställa densamma. Han trodde icke alls på hans gång efter annan upprepade påstående att han var fattig, utan gissade tvärtom att han var mycket rik. Petter Bernard ämnade icke nöja sig med de femtio pund, han redan förtjenat på denna affär; han betraktade dessa blott såsom en afbetalning å lönen för den tjenst han bevisat, Sedan han sett den gamle mannen inträda i det hus, han bebodde, gaf han noga akt på husnumren och läste det namn, som var graveradt å metallplåten å porten. — Generalagent och kommissionär, sade han till sig sjelf. Hum! Kanske har han ändock, när allt kommer omkring, gjort denna landel för en annans räkning. Vi få väl se — vi få väl se. Och han gnuggade händerna af förnöjelse likasom vore han redan säker om att mera guld — äfven han tjenade denna afgud — stode att förtjena på affären. När han vände sig om, för att anträda återvägen mötte han kyparen å den källare som låg midt emot hans apotek. Denne såg honom forskande i ansigtet: -— Det tjenar ingenting till att ni håller näs