Dagens Nyheter – 13 oktober 1866, sida 2

blod. Förgäfves försökte han nedpruta summan; Petter Bernard var omedgörlig. — Då kan det icke bli någon affär af, mumlade Ephraim; — Som ni behagar, svarade apotekaren kallt: Ruths fader reste sig upp ifrån stolen, för att gå sin väg, och hans hand hade redan vidrört låset å dörren; två steg till och han hade befunnit sig på gatan. Men den onde anden besegrade honom. De ofvan omnämnda siffrorna lyste åter för hans ögon, klangen af guldmynt ljöd i hans öron — och han gick långsamt tillbaka till disken. — Jag blir en tiggare, om jag utbetalar det belopp ni fordrar, sade han: Butikens egare smålog misstroget. — Hura lång tid åtgår att tillreda det ifrågavarande medlet? — I morgon afton vid denna tid kan ni få hemta det, genmälde giftblandaren: — Alltså klockan åtta, sade Ephraim, i det han kastade en blick på sin klocka. — Ja, då är det färdigt: På utsatt klockslag infann sig den föraktlige mannen åter, Apotekaren märkte att han såg mycket förstörd ut, när han satte sig vid disken och, utan att säga ett ord, började uppräkna den bestämda ecumman: — Känner ni er illamående? frågade han. — Tala icke till mig, sade Ephraim med hes röst. Jeg vore redan vansinnig, rasande, om jag icke egde denna jernvilja, som aldrig tillåter mig afvika från en föresats. Gif mig hvad jag bedi er om och låt mig gå min väg: Sedan Petter Bernard försäkrat sig om att betalningen var fullständig, lemnade han Ephraim