Dagens Nyheter – 11 oktober 1866, sida 2

KHtt lyckligt möte. Drottning Victoria brukar ofta göra små utflygter till fots i slottet Balmorals omgifningar. Några dagar efter sin ankomst dit, kom drottningen med en af sina hofdamer promenerande på en gångstig, som förde genom några åkerfält; hennes uppmärksamhet fästades vid en qvinna, som arbetade i en potatisåker. Några spadar, som lågo kringströdda på åkern, visade att hon hade haft arbetskamrater. Ni arbetar här helt ensam, ming oda qvinna? frågade drottningen i det hon satte sig på en trädstubbe. Ja, jag är väl tvungen! De andra ha gått sin väg. Det sär ges att drottningen skall vara kommen; och de voro nyfikna att få se henne. Hvarför har inte ini också gått med då? Qvinnan ryckte på axlarne. Jag? Och hvarför? Tror ni att jag skulle låta störa mig i mitt arbete för att gå och se på drottningen? Det skulle håta mig föga. De narrar, som sprungit till slottet gå miste om en arbetsdag, är det allt hvad de vinna på den saken. Jag är för fattig till att göra en sådan uppoffring; jag har fem barn och en sjuk man att försörja. Drottningen tog sin hofdams börs, tömde dess innehåll i den förbluffade qvinnans hand; och tillade: Ni kan nu säga edra vänner, som gått bort för att se drottningen, att drottningen i stället kommit för att se er. j