Dagens Nyheter – 9 oktober 1866, sida 2

bestämdaste blifvit förbjudna att tillfredsställa sin nyfikenhet. Några minuter före det utsatta klockslaget begaf sig fru du Barry från klosterbyggnaden till kyrkan. Hon bar en nunnas enkla drägt och hade en slöja för ansigtet. Straxt efter henne inträdde tre herrar i den heliga lokalen. Blott en af dem gick fram till altaret, invid hvilket den syndfulla qvinnan låg på knä. Hans följeslagare stannade vid dörren; för att tillse det ingen obehörig person skulle smyga sig in. — Sire! Grefvinnans förmodan visade sig vara rigtig. Det var konungen sjelf, som kom för att uttala hennes dom. — Kaila mig helt enkelt herre, sade Ludvig, och besvara mina frågor kort och sanningsenligt. Har någon mensklig varelse utom ni sett originalerna till de handlingar, som ni genom hertigen af Cassöc-Brissac tillsändt mig? — Nej, min herre. — Har ni omtalat deras innehåll för någon person? — Nej icke ens under bigten har jag nämnt ett enda ord derom, min herre. — Det är bra. På hvad sätt kommo de i era händer? — De lemnades mig af samma hand, som lyftade mig upp på samwnuiuts höjder från den obemärkta ställnivg jag förut innehade, svarade fru du Barry, som under samtna!ct förblef liggande på knä. Derjemte erhöll jag det bref, hvari han för mig utbad ert öfverseende. (Forts.)