Så slutade den vigtiga audiens, hvarunder Ludvig XV:s sista mätress öde afgjordes. Hennes älskare lemnade Versailles, tillfredsställd med resultatet af sitt besök, och skyndade direkte till Ruel, för att meddela grefvinnan den angenäma nyheten. Till hans stora förvåning mottog hon densamma med likgiltighet. — Jag är alltid lugn och obekymrad, då det är fråga om mina egna intressen, yttrade hon. Jag hade bort fordra tillträde till hofvet för mig sjelf och det blåa bandet för min trogne budbärare. Om ni bara visste:.. — Jag vill ingenting veta, afbröt henne hertigen med mycket allvar. Glöm för all del icke hans majestäts ord: Vårt framtida förfarande mot henne kommer att helt och hållet bero af hennes tystlåtenhet. Redan samma dag inträffade en tjensteman i Ruel, hvilken medförde här nedan införda kungl. bref i stället för den tillämnade ordern, enligt hvilken grefvinnan skulle ha blifvit anförtrodd åt guvernörens i Bastiljen ömma omsorger, ett straff, som hon genom sina förargelsevickande utsväfningar och brott väl förtjenat: Fru grefvinnan du Barry — Af skäl, som jag ensam känner, och med afseende på mitt konungarikes säkerhet samt nödvändigheten af att en statshemlighet, som blifvit er meddelad, icke varder ntspridd, befaller jag er härmedelst att genast begifva er Vill Pont-aux-Dames i sällskap med en enda qvinlig tjenare samt herr du Hamont, en af mina tjenstemän. Denna åtgärd bör icke väcka ert missnöje, ty er förvisning kommer ej att bli långvarig.