Dagens Nyheter – 5 oktober 1866, sida 2

han hästen med lasset in på gården, band fast hästen och gick genom kontoret in uti boden och köpte det, som köpas skulle; men när han åter kom ut på gården, var hästen försvunnen med lasset och allt. Det var något mörkt på natten, men han kunde dock märka, att hjulspåret ledde ut från gården och utåt den väg, han ämnat resa; springande ut ur staden och efter vägen möter han en qvinna, som på tillfrågan uppger sig hafva mött en karl, som åkte i full lastad chäskärra och hade en brun häst, på hvilken uppgift nybyggaren igenkände sin både häst och kärra. Menc, tillägger qvinnan, honom upphinner du ej, ty han körde ganska fort. Sedan nybyggaren sprungit ännu ett litet stycke, mötte han en häst och dess kusk, som satt i chäsen och åkte så trygg. Men hast du mir gesehen, nybyggaren känner dock i skumrasket igen sin häst, sin kärra och godset deri, stiger upp i steget och begär att få åka med ett litet stycke samt utan att afvakta svar frågar: hvadan kommer du? Den, som sitter i chäsen, svarar: från Sunnanå, och jag har förb—t duktigt att köra med. Nyb. frågar: hvart skall du köra? Karlen: till Bergs byn, och de tyckte på Sunnanå, att jag hade duktig häst. Nyb.: Men nu har du tagit orätt häst, den är icke din! Karlen: hå — hå — det skall du väl icke säga mig, ty de veta på Sunnanå, att hästen är min. Nyb.: Och orätt man har du nu påträffat, min är hästen och alltihop och — — kampen hann knappt börja, förr än tjufven var nedkastad från kärran och utsträckt på marken, der han, kännande sig vara öfvervunnen, måste taga till bönboken. Nybyggaren förmodar, att han under kampen nog knäppte åt tjufven så pass hårdt, att han ej hemkom utan märken.