velat meddela allmänheten följande, som utgör inledningen till en mera detaljerad granskning: Rörande förvaltningen al de kungl. teatrarne ha redan många aumärkningar blifvit gjorda. Att de förhöjda entrepriserna skulle inverka obehagligt på publiken var helt naturligt. Om teater-säsongen börjat med några nya, storartade prestationer, skulle publiken kanhända utan knot hållit tillgodo med åtgärden, men för att förnya bekantskapen med den Sköna Helenav ete. på dramatiska teatern och Friskytten, Troliflöjten (med mamsall Jacobson såsom Nattens Drottning) etc. på den stora teatern samt för ett dylikt nöje betala 20—25 proc. högre afgift än förr ... detta tyckes ej vilja behaga henne! Härtill kommer, att flera af de produkter; hvilka bittills varit synliga på de kungl. teatrarna, visserligen blifvit pligtenligt bra utförda, men ej alltid med denna varma inspiration, som är oumbärlig för att publiken skall blifva hänförd. Oss tyckes, isynnerhet hvad operan beträffar, att en lifgilvande och estetiskt uppfriskand: impuls saknas samt att sjelfva hjulets gång genom någon inadvertens kommit litet i olag. Orsaken härtill kan ganska lätt visas, men vi vilja cj gripa händelserna i förväg. Att förste direktören sjelf bemärkande detta tillstånd, skulle för dess afbjelpande hafva, såsom i tidningen Ostg.-Correzp. berättats, erbjudit herr Bournonville nytt engagement, måste vi betvifla.) Eller tror kanske Östg.-Corresp. avt herr Bournonville endast efterlemnat för konsten gagneliga minnen? I ett annat hänseende instämma vi deremot med ÖOstg.-Corresp., nemligen deri, att frih. v. Stedingk efterlemnat en så ytlig och ohållbar teaterorganisation, att såframt det icke lyckas öfverste af Edholm att framleta kraftigare och mera genomgripande ressurser än som hittills varit fallet, han svårligen skall hitta ut ur teaterns ekonomiska och i synnerhet estetiska labyrint. Då vi emellertid hysa den öfvertygelsen att kungl. teaterns nuvarande chef med fullt allvar vill utföra sitt svåra åliggande, och ännu inga bevis förefinnas på att han gör sina handlingar beroende af arroganta pratmakare eller smilande intriganter, är det konstvännens skyldighet att visserligen påpeka förekommande misstag och brister, men äfven att inrymma teaterns chef nödig tid till deras afhjelpande. Sanningsenligt måste slutligen medgifvas, att teatrarnas mindre tillfredsställande belägenhet i ekonomiskt och till vissa delar äfven i estetiskt hänseende icke förskrifver sig från den 1 juli 1866, utan från en dessförinnan förfluten period. Teaterfrågan är af så stor vigt för den allmänna konstbildningen, att den intill den minsta detalj, som står sakkunnigheten till buds, måste skärskådas och dissekeras, på det att ändtligen den dag må randas då vi kunna säga: Detta är konst uti ordets verkliga betydelse. —) Vi ha dock hört äfven från Köpenhamn att någon fråga härom varit väckt. Red. af D. N.