Dagens Nyheter – 19 september 1866, sida 3

då hon höjde vingarne och flög iu bland de täta buskarne. Ännu en gåvg junfann sig hör ken på valplatsen, sökande det utsedda rofvet bland åkerredskapen. Efter att hafva öfvertygat sig om ändamålslösbeten häraf, tycktes hat vilja fortsätta undersökningarne på bästens Tyg men från fullföljandet al denna sin afsigt hin drades han af drängen, som med stenkastning sökte fördrifva den närgångne, ett stridssätt för hv ket denne också ansåg sig böra gifva vika, ock då Jan Hansson, som under tiden aflägsnat sig för att hemta en bössa, återkom till stället var höken sin kos. En koloni deporterade. En fransk tidning meddelar en egen nyhet. Med bantåg till Toulon ankommo helt nyligen 12 unga qvinnor af mellan 18 och 25 års ålder, utvalda bland de qvinliga fångarne i Centralfängelset i Clermont för att gå ombord på transportskeppet Ceres och öfverföras till Cayenne, i ändamål att bidraga till folkökningen på denna deportationsort och dymedelst underlätta regeringens kolonisationsplaner. Dessa tolf unga qvinnor utgöra endast första försändningen ty ytterligare 60 ha blifvit för samma ändamål utvalda inom de scrskilda fängelserna i Frankrike. Meningen är att de skola giftas med sådana deporterade, hvilkas goda uppförande och flit tillvunnit dem uppsyningsmännens uppmärksamhet. Hvarje nygift par kommer att tilldelas ett jordområde jemte medel att inköpa åkerbruksredskap och erforderliga förlager för jordbruket. En fransk tidning, som omtalar detta, anmärker med fog, att det är att hoppas, det dessa unga qvinnor hafva gifvit sitt samtycke till dessa regeringens äktenskapsspekulationer. De må alla hafva gjort sig skyldiga till serskilda brott och derföre förtjenta af straff; men att döma dem till giftermål och dertill att ingå äktenskp med deporterade, mot sin vilja, skulle sannerligen vara att pålägga dem ett straff framför hvilket döden skulle vara att föredraga. Längsam post. I em tysk tidning läses: Vid Neuwerk i Elbeflodens utlopp i Nordsjön har den 16 augusti påträffats en champagneflaska, som efter utseendet legat uti vattnet många år, emedan flaskan var mycket beväxt med gräs, skal och långhalsar. Sedan man öppnat flaskan, fann man deruti ett papper, som med mycken möda, men dock i oskadadt tillstånd, framtogs, hvarå med blyerts var skrifvet följande på ena sidan: can boord van de hollandsche schip Marinus Andries op 12 december 1832, heevige stormen by de Kaap. Schip heel lek, denken vergaan (ombord på bolländska skeppet Marinus Andries den 12 december 1832 under häftig storm vid Kap.-skeppet svårt läck vi befara att förgås;) och på andra sidan: Jan Soetenwinkel. Af detta framgår, att om detta skepp som nyssnämda år spårlöst försvann, har man först nu fått underrättelse, som bekräftar dess undergång. I vetenskapligt intresse bör det för forskaren vara särdeles intressant, huru denna butelj blifvit genom hafsströmmarna ända från Goda Hoppsudden, utanför hvilken den utkastats, förd så långt uppåt Norden under en följd af 34 år. Ödets ironi. En fransk tidning berättar följande historia, som utgör en god illustration till ordspråket: Man skall ej prisa dagen innan aftonen kommer,, En person, som sannolikt hade något skäl att finna lifvet för långtrådigt, förfogade sig nyligen, i afsigt att genom ett språng i vattnet göra ett slut derpå, till stranden af en flod. Han aftog sina kläder och stod i begrepp att störta i vattnet då en präktig hund rusade på honom fattade honom i armen och derigenom hindrade honom att utföra sitt sorgliga beslut. Mannen bragtes genom denna mellankomst till besinning; afstod från sitt förebafvande och återvände hem, välsignande sin räddare, som i sin menniskovänlighet knappast rispat hans hud. Men hvem aktar väl på en sådan småsak, då han undgått en så stor fara; Den räddade tröttnade icke att loforda det kloka djuret, som skyndsamt undandrog sig hang