Dagens Nyheter – 17 september 1866, sida 3

och anmärkte, att isynnerhet öfver armens musk? ler oupphörligt böjde och sträckte händerna; men äfven underarmens muskler sammandrogo händerna till knytnäfvar, bröstmusklerva ryckte nästan tackmessigt äfvensom läpparne, och likväl fanns icke ett.pår till lif i det redan kalla iiket. Dötta räckte mer än eu timme. Afven på några qvinnor hav man i år iekttegit samma fenomen, och Med en utaf dem anställdes återuppväckningsförsök, ehuru naturligtvis utan minsta verkan. Bastiijenms arkiv är titela på en Paris nyligen utkommen bok, hvarpå författa ren, hr Ravaisson, arbetat, i tjugo år. Ba stiljens arkiv. Det går eurymiog öfver tyggraden vid detta namn och man tänker ovilkorligt på allt det blod som utgjutits, på alla de iårar som runnit, alla de tröstlösa suckar som stigit mot himmelen inom detta förfärliga fängelses dystra och tystlåtna murar, på hvars plats mu reser sig juli-kämparnes stolta minnesvård! Men äfven de förskräckligaste saker kunna ha sin glada sida, hvarför då icke också bastiljen? Berättelsen om det lif de förnäma fåvgarne förde inom den dystra fästningen, låter icke så illa Fångrummena säger hr Ruvaison, voro i medeltal 10 åa 13 fot breda och likaså höga; de städades sorgfälligt hvarje morgon, och fångarne fingo på bestämda tider frukost, middag och aftonmåltid till sig; maten sar i allmänhet godw Marmontel berömmer isynnerhet i sina memoirer de goda middagar, som serverades i Bastiljen. Då den berömde skriftställaren för någon tillfällig onåd inspärrades på bastiljen, avvisades åt honom och hans betjent ett ganska behagligt rum och en god middag uppbars, hvaråt Marmontel gjorde all heder; men knappt hade han ätit sig mätt, förr än man serverade en andra ännu finare middag, och det befanns då att skalden bållit tillgodo med den middag som varit ämnad åt betjenten. Fångarne hade tillåtelse att hålla fåglar i bur, och icka ens hundar och kattor voro utestängda från bastiljen; fångarne fingo spela schack, slå käglor, spela dam och biljard, äfvensom ett välförsedt bibliotek stod till deras disposition; de fingo efter behag promenera på de med träd planterade fängelsegårdarne och mellanåt uppvakta guvernören för att hos honom framställa sina önskningar eller besvär. Så gick det åtminstone Marmontel, men hur många af det absoluta tyranniets offer hade det så godt som han: En jogthistorta. Vid ett kuvgligt jagtparti under kung Fredrik den sjundes tid dukade en af deltagarne upp en hop märkvärdiga JjJagthistorier och berättade, bland annat, huru han varit med om att jaga apor itrakten af Gibraltar. Det hade länge varit en gåta; hur det var möjligt att apornas antal fortfor att vara lika stort, buru många som än skjötos, tills man upptäckte, att de kommo genom en gång under medeihafvet från Afrika till Spanien: — Ja, det är högst märkvärdigt! utbrast kungen; då jag var i Frankrike, kunde jag icke heller begripa huru de engelska svinen, som kommo öfver, kunde bli så feta på vägen; nu kan jag förstå det; de passerade också genom en tunnel under kanalen. — cMen hvad kunde de lefva afdernere? frågade den förste berättaren. — aKors! af dina apor, naturligtvis! svarade kungen.