Dagens Nyheter – 17 september 1866, sida 1

tanken att vidtaga ett sådant försigtighetsmått som det ofvannämnda. När skrifvelsen ankom till Karmeliterklostret, erfor fröken Macnamara i början ett djupt deltagande för sin väninna. — Stackars Julie, utropade hon med en suck, hvad hon måste lida, som bar ett så varmt hjerta, och huru stor hennes vänskap för mig måste vara, eftersom hon kunnat tänka på mig vid ett tillfälle sådant som detta! Syster Louise smålog med en misstrogen min. — Således, tillade hennes gäst, kan min presentation icke blifva utaf ännu på någon tid. — Åhjo, yttrade konurgadottern. Håll er beredd på den utsatta dagen. En person, som presenterar er, skall ej fattas. Ludvig XV bibehöll under sina sista dagar den väl proportionerade växt och vackra bållning som utmärkte honom i hans ungdom. Men ehuru hans gestalt icke röjde hans ålder, kunde man dock lätteligen se att han lefvat länge och såsom man säger lefvat undan. Åren och utsväfningarne hade sköflat hans ansigte, som en gång varit så vackert, och de försköningsmedel han använde, för att bibehålla sitt utseende, gjorde detta ännu mera afskräckande. Då den kunglige vällustingen blef äldre, trifdes han ej väl i Versailles storartade praktvåning och hade derföre sina mottagningar i en svit af smärre rum, som kallades konungens lilla våning. Frankrike var försänkt i nöd och fattigdom — till och med parisarne ropade på bröd; och dock hade Ludvig just denna morgon skänkt fru du Barry en fullständig toilettservis af guld,