Dagens Nyheter – 14 september 1866, sida 3

Till Dagens Nyheter. Önskligt vore om Redaktionen ville insätta en stående varning med anledning af följande: Det är nu för tiden ganska vanligt att affärsoch tjenstemän underteckna sina namn så illa skri.na, att ingen menniska kan leta sig till de bokstäfver besagde kråkfötter skola föreställa. I ett bref eller en skrift kan man vanligen någorlunda få reda på innehållet, men när man sedan hinner till namnteckningen, är den ganska ofta alldeles omöjlig att dechiffrera. Det har händt insändaren mer än en gång, att han nödgats lemna vigtiga bref obesvarade då de varit från obekanta personer, hvilka behagat skrifva sina namn alldeles oläsliga, troligen i den förmodan att hela verlden skulle känna den celebra brefskrifvarens namnteckning. Någon tid derefter bar han sedan fått nöjet emottaga en ytterligare skrifvelse, hvari man beklagar sig öfver att ej hafva fått svar, men som underskriften nu varit om möjligt ändå oläsligare, har äfven detta fått ligga obesvaradt, sedan man hos vänner och bekanta förgäfves efterfrågat om någon kände till den person som haft den ohöfligheten att sålunda göra folk besvär, och tillskyndat sig sje.f obehaget att få sitt ärende outrättadt. Man får derföre härmed uppmana herrar tecknare af oläsliga namn, att antingen skrifva dessa så att de kunna läsas, elle: i händelse affärernas mängd icke tillåter en läs lig namnteckning; begagna en stämpel eller ett : tidningarne tillkännagifvet bomärke. En turkisk Sultan som icke kunde skrifva doppade, vid un dertecknande af ett fredsfördrag, hela handen : tallriken hvarpå bläcket var utslaget, och aftryckt handen på papperet, men då insändaren icke vil förorsaka så stor åtgång på bläck, kunde det jt gå an att bara doppa ett eller två finger, då mar sedan af fingrets mer eller mindre mörka färg kunde dömma till korrespondentens storlek, ock derigenom ändå blifva i tillfälle att tillbörligt hedra brefskrifvarens vigtiga tjensteeller affärsställ ning. —: Om sedan alla tio fingrarna begagnades såsom gradbeteckning, vore det ju alldeles för träffligt — så att t. ex. yngsta bokhållåren strök med et; finger, den dernäst med två o.s. v. ände upp till principalen, som nyttjade alla fem st. lika så i embetsverken. Som insändaren likväl icke har så ogement brådtom som vissa herra grosshandlare, brukspatroner, inspektorer; m. Hd håller han sig vid det gamla sättet och skrifver som han hoppas, läslig. Erik Ersson. nn ser RN NI TENOR PO Sr RA SORSELE