Dagens Nyheter – 14 september 1866, sida 2

kammarjungfru, Lucille Chomont, hvilken hade hjelpt den unga frun att fly. Under två dagar voro alla spaningar fruktlösa; dock förtviflade han icke. Hon måste ha lemnat några spår efter sig, tänkte han, och dessa spår beslöt han upptäcka och sedan följa. Huru ofta händer det icke att vi träffa i mörkret en person, som vi under ljusa dagen förgäfves sökt? Så skedde nu. Fader Karoolan hade af sin biskop fått i uppdrag att framföra ett bref till föreståndaren för den irländska högskolan i Paris, hvilken var belägen vid Irlandais-gatan bakom Pantheon. På den tredje dagen efter sin ankomst till hufvudstaden, begaf han sig dit, för att aflemna brefvet. Att få besök af en person, som kom direkte från Irland, var ingen hvardaglig händelse för professorerna och deras lärjungar, hvilka i allmänhet förde ett ganska enformigt lif. Också öfverhopade de honom med frågor om hemmet och dem som de höllo kära. Fader Karoolan gjorde sitt bästa för att tillfredsställa dem och frågade i sin tur efter en gammal vän och studentkamrat, Arthur OReilly. — Han kommer icke tillbaka förrän i afton, svarade någon. Det är i dag hans tur att vara på Bastiljen: Fröken Macnamaras följeslagare gjorde härvid ingen anmärkning: Han visste att polisministern herr de Sartines, helst önskade att utländska prester förrättade gudstjensterna i statens fängelser; derföre öfverraskade honom icke det ofvan anförda svaret: Eftermiddagen tillbragte han i föreståndarens vackra salong, ett mycket intressant rum; som