Dagens Nyheter – 12 september 1866, sida 3

fälle sådant som detta kunna tänka på sig sjelf och att hans sorg var uppriktig och djup. Han grubblade öfver det besynnerliga förhållande, som blifvit för honom beskrifvet, men kunde omöjligen förklara dess anledning. Han hade i alla tider ansett sin brorson ega stark hederskänsla; och att Ellen varit honom otrogen, hade han å andra sidan synnerligen svårt för att inbilla sig. — Om det varit Ulic, sade ban till sig sjelf, skulle jag ej ha blifvit öfverraskad åtminstone icke till den grad som nu; han har aldrig varit så nogräknad, men Redmond — jag kan icke begripa hvad det kommit åt honom :.Nej, jag måste skrifva till pojken, tillade kan. Baroneten fortfor att rida framåt, försjunken i begrundande, till dess han kom till en smal, ödslig väg, hvilken framgick genom den träskartade trakt, som skiljde baroniet Murlough från hans eget gods. Det var just en sådan der skogsväg, som man ännu ofta finner i Irland, och hvarpå ingen, som ej är skicklig ryttare och har en säker häst, kan färdas, isynnerhet nattetid, utan att i hvarje ögonblick löpa fara att förlora lifvet. Patrick hade icke tillryggalagt en fjerdedels mil, sedan han hunnit till denna väg, förrän han fick se en ryttare komma sig till mötes. — Ah! tusan, utbrast han nu är jag i fällan. Jag ser redan på långt afstånd, hvilket möte jag har att vänta mig...Det är den fördömde OCornalius, som är framme nu igen .:: Hum ...Nej, jag tror det är bäst att retirera. Han lät hästen vända om och ämnade rida tillbaka i sporrsträck, men varseblef då en an