Dagens Nyheter – 10 september 1866, sida 2

ehuru hennes kinders blekhet och de darrande läpparne vitnade om, hvilket obehagligt intryck hans ord gjort på henne. — Jag har egeniligen ingenting att förebrå mig, hviskade den gamle mannen. Han var min fordringsegare till stort belopp; han hade öfverlistat mig i de affärer vi haft med hvarandra och uppsökte mig nattetid på kontoret för att fordra uppgörelse. Under den heta dispyt, som med anledning deraf uppstod oss emellan, träffades han af slag. — Ni gaf väl honom bistånd, utropade Ruth uppbjöd hela er förmåga för att rädda honom? — Han var min fiende, svarade hennes far; Jag hade ingen skyldighet till att bjelpa honom; — Och ni lät honom dö utan att egna honom den minsta skötsel? sade den unga flickan i en ton af bedröfvelse. — Guld är lifvets stöd och vilkor, svarade den gamle mannen, och just derföre så dyrbart: Han viile beröfva mig mitt, och då är det väl ej underligt att jag hyste hvarken medlidande med eller vänskap och tillgifvenhet för honom. Dessutom, tillade han, hade jag icke kunnat hjelpa honom, om jag också velat det; ty jag satt fastnaglad på stolen förlamad, ur stånd att röra händer eller fötter, med ett ord, mina lemmar vägrade att lyda min vilja: — Jag kommer ihåg det hemska uttrycket i hans blick fortfor gubben med låg röst, likasom talade han till sig sjelf; när han riktade sina blodsprängda ögon på mig, och huru dödens hinna småningom bredde sig öfver dessa, under det att jag ofrivilligt utbrast i ett skallande hånskratt .:: Det var icke mitt fel att