Dagens Nyheter – 8 september 1866, sida 2

— Två tusen pund! utropade han, minst två tusen pund! Jag kan aldrig bli i stånd att ersätta en sådan förlust. Det var en tid, då jag ansåg denna summa vara en tillräcklig lön för mitt lifs mödor och nu har jag förlorat den på en gång genom ett enda slag af ödet. .: Ah! det är förfärligt. — Och dock tillade han efter några sekunder, är icke detta det värsta; tulltjenstemännen skola utan tvifvel visitera mitt hus, upptäcka mitt hemliga gömställe — ty ingenting undgår dessa menniskors ögon — och genomgå miua papper! Denna sista tanke tycktes plåga honom mera än allt annat. Han strök sig för pannan med sin magra knotiga hand och försjönk i djupt begrundande. — Jag måste träffa henne, utbrast han derefter, i det han sprang upp från den stol, hvarå han suttit och började gå fram och åter i den trånga cellen; det gifves intet annat medel, och dock blir faran derigenom visst icke fullkomligt undanröjd. Hon har sin mors:förkärlek för den så kallade redligheten och talar beständigt om samvetet . . . Enfaldiga toka, som tror att samvetet blifvit oss gifvet för att göra oss till tiggare. — Guld..:guld, pprepade han, renar allting och gör hvarje handling berättigad. Dessa ord hade icke väl gått öfver hans läppar, förrän han tvärt stannade. Han erinrade sig att, om; hans dotter, skulle tillämpa dem; vore icke hans skatter i särdeles säkert förvar. — Med undantag af att plundra en fader; tillade han; Det är synd — en riktig dödssynd; som aldrig kan förlåtag i denna verl