Dagens Nyheter – 7 september 1866, sida 2

ras I ELIAS CISCS SJUKTUIM OCH UCIK fOrvINUasS. Jagtäfventyr. Från Ofvansjö skrifves till Gefleposten: För någon tid sedan påträffade tvenne storskyttar från Kungsforss bruk en björn, som roade sig med att illa handskas med en fårskock. De harhjertade Nimrodssönerna hade dock ej kurage nog att skjuta på besten, som sålunda fritt fick i sina väldiga ramar famna de beskedliga fårskallarne. Jag kan ej uppgifva namnen på de man-: haftiga skyttarne, men förmodar att de äro hedersledamöter af provinsens verksamma jägareförbund. Bättre både lycka och kurage hade mjölnaren J. Jansson i Forssbodarne, under det han jemte hustrun häromdagen var ute för att plocka lingon. Jansson, som är skytt, hade sin bössa med, men denna var laddad med endast 8 hagel, hvilket antal dock ansågs tillräckligt ifall en orre eller dylikt skulle påträffas. Snart varsnade dock J. i buskarne ett märkvärdigt djur, som smygande tycktes förfölja en J. medföljande hundvalp, hvarpå han, utan att betänka gevärets dåliga laddning, asuntade i för djuret, som, illa såradt i hufvudet, stupade men likväl beredde sig till motvärn. Med stenar, stakar o. s. v. hjelptes nu mannen och hustrun åt att döda djuret hvarefter hemfärden anträddes. På vägen började dock Jansson, som icke är synnerligt förfaren som jägare, att fundera om ej möjligen det skjutna djuret kunde vara en stor hund, hvarför han vid närmare eftersinnande och för att ej komma i klister kastade detsamma bakom en gärdesgård. Hustrun tog sig dock sedan för att anställa en jemförelse mellan hundvalpens skepnad och det besynnerliga djuret, dervid hon trodde sig finna så stora olikheter, att hon på eget ansvar tillrådde mannen att bära detsamma hem. Jansson omtalade sedan sitt äfventyr för en äldre man i byn och blef af denne upplyst om, att hans fångst var ett stort varglo, hvilket förmodligen haft någon kamrat af sammma skrot och korn med, eftersom några dagar derefter-tvenne får blefvo rifna vid Åttersta. Vid Bäcks fäbodar ha i dagarne fyra stycken räfvar blifvit skjutna. Det är godt om exemplar af det slägtet här i orten. Eldsvådan i Halmstad. Från Halmstad skrifves den 4 dennes: Sistlidne söndagsnatt omkr. kl. !(3 3 väcktes stadens innevånare af brandsignaler. Vådeld hade utbrutit i bagare Strömbergs, vid bron belägna, gård och spred sig skyndsamt till närbelägna, ingeniör Apelstam tillhöriga, f. d. Zachauska gården, hvilka båda gårdar efter några timmars brand voro totalt förstörda. Af den sednare qvarstår väl något, men troligen till ingen nytta, ty alltsammans är illa medfaret. Släckningsarbetet gick lyckligt och väl, och leddes med vanlig raskhet och duglighet af fabrikören W. Wallberg. Redan omkring femtiden var man så pass herre öfver elden att någon fara för vidare spridning af densamma än till redan angripne gårdar icke tycktes vara att befara. Taket i handlanden Prambergs ena gård angreps något, men genom det ofantliga vattensprutandet blef husets inredning och beklädnad invändigt förstörd. Ehuru den nybildade bergningskåren härstädes vid detta tillfälle ej kunde, till följe af bristande befäl, uppiylla sina skyldigheter, kunna vi ej annat än loforda den ordning och tysthet hvarmed bergningsarbetet förrättades, äfvensom det lugn och den undergi.venhet, hvarmed denna stora olycka bars af de många brandskadade. Nederbörden. Från Upsala skrifves den 4 d:s: Enligt de sednaste trettio årens (1836—1865) iakttagelser vid härvarande observatorium utgör sommarmånadernas (juni, juli, augusti) regnhöjd i medeltal 6,, decimaltum. Nederbörden under innevarande års sommar har vida öfverstigit denna ziffra, idet den uppgått till icke mindre än 10,3, decimaltum; den närmar sig 1844 års, som är den största i mannaminne och utgjorde 12,,,. Näst 1844 och 1866 årens somrar hafva följande varit mera än vanligt våta: 1851, 1861, 1838, 1855, 1860, 1862 och 1853 årens med en regnhöjd från 9 till 3 tum. Serdeles torra somrar inträffade 1863, 1859 och 1836 med en nederbörd från 3,; till 3,g. Genom den rikl:ga nederbörden denna sommar uppgår de förflutna åtta månadernas regnhöjd redan till 17,.5, eller icke långt ifrån medelnederbörden för ett helt år, hvilken enligt de nämnda trettio årens observationer utgör 18,35. En behötlig ersättning kommer således att erhållas för den brist, som förefanns i sednaste årtiondets nederbördssumma, ty, då denna för 1836—45 utgjorde 188,; och för 1846—55 var 192, belöpte den sig för! årtiondet 1856—65 endast till 177,1; således med hela 15 tum, eller 60 kannor på qvadratalnen, understigande det föregående årtiondets. Nya stipendier. En vän till framlidne vicepresidenten och kommendören Carl Tudvig Landin har till Upsala universitet förärat ett kapital af 8,000 rdr rmt för att i all framtid utgöra en fond för två stipendier, hvardera benämndt Carl LudvigiLandins stipendium och uppgående till hälften af årliga räntan å kapitalet, att af juridiska faculteten årligen den 4 September, som är vicepresidenten Laudins födelsedag tillställas två obemed