Dagens Nyheter – 6 september 1866, sida 1

så många tillfällen visade mig den största godhet, ehuru jag då icke hade förstånd nog att uppskatta henne till hennes fulla värde; men nu kan jag det. — Ni får lof ett stanna qvar här, anmärkte den gamla damen. Det gär icke an att den lille blir skild från sin amma: -— Nej, det går visst icke an, svarade fru Cassiday tvekande. Har ers nåd någonting emot att jag tager honom med mig hem? Detta förslag ville fröken Macnamara icke under några vilkor gå in på. Hon önskade ha gossen ständigt under sin uppsigt; så mycket mindre kunde hon tillåta att han fördes bort från det hus hon sjelf bebodde. Katty kände sig synbarligen förlägen; efter en stund fästade hon sin blick på den garmla damen och sade: — Ers påd glömmer att jag är gift. Jag har en liten son äfven jag, och min man har säkerligen haft svårt nog för att sköta honom, medan jag varit borta. Männen förstå sig icke så bra på barn, som vi qvinnor. Phelim — så heter min gosse — är mycket snäll och gör föga väsen af sig, blott han undfår den skötsel han behöfver. — Sorgen gör oss sjelfviska anmärkte fröken, som nu insåg omöjligheten för Katty att egon siuva omsorger uteslutande ät Pilens son. Jag glömde att ni är maka och moder. — Men jag älskar detta barn lika högt som mitt eget. — Conally skall genast få gå till ert hem och bedja era anhöriga komma hit. — Häremot kunde amman ingenting invända; och betjenten afskickades med uppdrag att