Dagens Nyheter – 5 september 1866, sida 1

Böra konungens embetsmän väljas till riksdagsmän? I Sverige finnas två statsmakter. Den ena är konungamakten, representerad af konungen i främsta rummet, dernäst af statsråden samt vidare af konungens befallningshafvande (landshöfdingarne) och alla andra embetsmän, som tillsättas af konungen samt hafva ati verkställa konungamaktens vilja, i enlighet med lagarne och konungens särskilda befallningar: Den andra statsmakten är svenska folket, representeradt af riksdagen, såsom det heter i 1 af den nya riksdagsorduingen. Redan af dessa två uppgifter kunde man draga den fullt logiska slutsatsen, att konungens embetsmän, — märk noga: icke städernas eller andra kommuners embetsmän, — ej borde få uppträda på riksdagen såsom folkets representanter, emedan de förut äro konungamaktens och cingen kan tjena två herrar, utan äfventyr att stöta sig med endera och att icke kunna fullgöra begges vilja lika väl, isynnerhet när de begge herrarne äro af bestämdt olika tankar, vill icke utesluta någon hederlig och som ofta inträffar. Men vår nya rikedagsordning är liberal. Den duglig medborgare från erbållande af det högsta medborgerliga förtroendet i landet, som är riksdagsmannakallet. Den tillåter således i allmönhet äfven konungens embetsmän att utöfva valrätt och alt vara valbara till nämnda kall. Ja, den är till och med så liberal, att den tillåter konungamakten att tillsätta folkrepresentationens talmän. Sistnämnda tillåtelse är visserligen orimlig och nedsättande för folkets representanter, hvilka skola vara fullmyndiga män och de utmärktaste, som i landet finnas; samt således med allt skäl kunna anses äga erforderlig urskiljning för val af talmän; men den måste dock begagnas, så länge den finnes, emedan motsatsen skulle innefatta åsidosättande af en bestämd föreskrift i riksdagsordningen.. Hvad åter angår den förstnämnda tillåtelsen, så innehåller riksdagsordningen åtskilliga vin-. kar, som icke böra gå förlorade för folket. ET r resta NP SPARRE