Dagens Nyheter – 4 september 1866, sida 3

Carl XIII:s torg såsom sandöken eller Kungs-trädgården såsom park. Hvilken af hufvudstadens invånare har ej mera än en gång, då solen bevärdigar vår nord med en glimt, och han vadat i den strida, bränheta sanden på Carl XIll:s torg, känt det qväfvande intrycket deraf; eller, då stormen satt i rörelse den finkänsligare massan, erfarit allt d2t obehag, ett upprördt sandhaf förorsakar, eller ock ännu oangenämare öfverraskats medettgrundligt fotbad ända upp på smalbenet, under de långt talrikare timmar då himlen så frikostigt öfversvämmat oss med visserligen välsignelserika men mycket besvärliga regnskurar. Men huru få hafva vid allt detta besinnat den sjuklighet och den -osundhet, som ett dylikt sakernas skick framkallar, och som alla de i trakten befintliga vattensjuka källare och fuktiga bostäder fortfarande underhålla: Dessa olägenheter hafva fört våra tankar på huru helt annorlunda denna Stockholms största promenadplats borde och kunde se ut, och mera än en gång hafva vi settförslag, mera eller mindre praktiska, till en förändrivg; men ingalunda hafva höga vederbörande häraf föranlåtits att skrida till något åtgörande. Hvadan kommer detta, och hvarthän skall detta leda? Konung Oscar, varm för allt skönt och nyttigt, grep en gång verket an. Plan uppgjordes till en vallonerad plantering, men denna plan föll, såsom varande 50 år före sin tid. Konung Carl lärer vilja behålla torget öppet för trupper. Likväl har vår höge militäre konung tillåtit att torget skulle få besås, och nekas kan ej att en grön gräsmatta redan vore en vinst, eller åtminstone ett tuppfjät till något bättre. Arkitekter och agronomer hafva uppritat gräsytornas form och uppgjort förslag till underjordisk dränering, och trott sig dermed hafva gjort tillfyllest. Men dessa herrar hade glömt att vi hafva 7 månader om året käle i jorden och att bvad som duger för ett åkerfält, på intet sätt passar för en landsväg. Tänk om våra gator och vägar endast vore dränerade utan rännstenar och diken, huru angenämt skulle icke då hvarje regnskur förflytta oss till amfibiernas regioner! Men hvad skall åå göras? frågar den i stadens mysterier oinvigde. Vi skola i korthet söka reda denna så inkrånglade härfva. Dessförinnan torde det tillåtas oss att redogöra för de första grunderna som vid afdikningar eller vattenledningar äro att ihågkomma, emedan man alltför ofta ser och hör dessa begrepp sammanblandade. Med dränering eller grunddikning förstås att på ett så stort djup under jordytan, att kälen ej dit kan nedtränga (omkring 2 alnar) afleda det underjordiska stillastående, förruttnande, all vegetation hämmande kalla vattnet, bottensyran, genom täckta röreller klapperstensdiken, hvari