Dagens Nyheter – 30 augusti 1866, sida 3

har det mången gång varit ganska knappt. Jag vill icke äta det längre, tillade hon, jag vill icke tjena dig längre. — Talar du i den ton? ropade Ephraim med ett hånskratt som kom tjensteflickan att blekna. — Sägmig min fars namn, sade bon och låt mig skiljas från dig. Jag vill icke ligga någon menniska till last. Denna begäran ivcktes ej vara obillig; men knappt hade hon framställt densamma, förrän den gamle mannens förbittring tilltog i förfärande grad: — Din faders namn, genmiälde han med dof stämma, är Brist, och armod ditt arf..-.Ja, du skall få gå din väg. Jag bryr mig icke om att du dör af hunger. Men derförinnan skall du bekänna, hvart qvinnan och barnet tagit vägen. Han klämde henne nu så hårdt, ali naglarne trängde in i köttet. — Svara! röt han. — Jag vet icke, husbonde; jag försäkrar er, att jag ingenting vet. — Du ljuger, eländige! ... Och du ville veta din fars namn? Det står skrifvit på hans likkista, der kan du läsa det. Den förfärade flickan började uppgifva starka nödrop. Han trodde att den gamle derigenom skulle återkallas till besinning och släppa henne så att kon kunde taga till flykten. Men hon missräknade sig; han blef ännu mera ursinnig, ja rentaf galen. Det gick så långt att han tryckte båda tummarne mot hennes strupe, naturligtvis för att hindra henne från att skri