Dagens Nyheter – 27 augusti 1866, sida 2

klassen måtte ha ansetts hårdt medtagen af äktenskapets besvärligheter, alldenstund den sträcka dess medlemmar skulle simma icke ens blifvit bestämd till hälften af den som var bestämd för de ogifta. — Hr Lindqvist beskrifver sjelf i ett bref på följande lifliga sätt kappsimningen: KL. I e. m. samlades klubbens medlemmar ombord på ett förhyrdt ångfartyg och passerade under musik och åvföljda af hurrarop från folket på stränderna utför floden till den södra hamnarmen, der täflingen egde rum. Sedan åtskilliga af de mindre vigtiga täflingarne försiggått kom slutligen kl. 4-tiden den för 1:st Classswift Swimming,, af ståndet 1300 fot. Vi voro fyra, som deltogo i täflingen: Eitringham, en liten välbygd man, 26 år gammal, som idet år vann priset, Allen J:r, Allen Sr (söner till klubbens simlärare) och jag sjelf. Iklädde röda yllekappor och med simbyxor på, roddes vi upp till öfrau ändan af hamnarmen mot land tills vi kommo till en röd flagga. En timmerflotte var der utlagd och på denne stego vi upp, under hela tiden med det lifligaste intresse beskådade af en ändlös folkmassa, som trängdes på hamnarmen. Sedan simläraren ropat sitt cAre you ready? — offl störtade vi alla fyra i djupet. En stark nordlig vind blåste, hvilken icke allenast förorsakade en ganska försvarlig sjö, utan äfven en högst gemen slipper. (toppsjö), som låg oss rätt i ögonen. I tre väldiga tag blef jag först och en cracew började nu emellan Eltringham och mig, som gjorde betydliga ansträngningar. Medan vi pu lågo kämpande med vågorna, hvem kommer upp i linie om icke lilla Allen (16 år), en snäll liten simmare, uppmuntrad emellanåt af sin far, som roddei en båt bredvid oss. Då han nalkades, började Eltringham märkbart bli efter och nu började för åtminstone 300 fot emellan Allen och mig en täfling, hvilken uppväckte största intresse underhela eftermiddagen. Oaktadt jag var mycket utmattad efter att ha summit omkring 1000 fot lyckades jag dock att igenom mina långa, svepande tag passera honom (han hade gått förbi mig med en halt längd) och från den stunden var jag den vinnande Nu började ropen: TLindqvist wins! Lindqvist wins! hvilket mina bekanta skrålade det starkaste de kunde. Min principal, sjelf svensk, som stod på hamnarmen, var nära att trilla i sjön af förtjusning, så viftade han med armarne och hojtade. Jag klef nu upp på fartyget, der jag helsades med de mest avociferous cheerings,, samt gick ned och klädde mig. Om en stund kom Eltringham, som var den tredje i ordningen, också ned i kajutan, fattade min hand och skakade den hjertligt under orden: Well, Lindqvist, you bave beat me fairly. På aftonen kom prisutdelningen, som var en af de angenämaste tillställningar jag bevistat. I Mechanics Hall hade man samlats till thå, och sedan detta förtärts (jag hade hedersplatsen vid öfversta bordet) utdelades priserna. Då jag steg upp på platformen började applåderna och cheerings igen och sedan man sagt mig några vackra ord och gifvit tre hurrarop, mottog jag priset: en massiv silfverbägare i fodral (värderad till 8 guinter) och en theoch kaffeservis af cplaited silfvera, värd cirka 5 guinger. Silfverbägaren är dock ej mer än till hälften vunnen: om jag är här ett annat år och då också vinner den, då först är den min. Detta är ett vilkor som gifvaren bestämt. Man har nu summit för den i tre är med olika vinnare för hvarje gång. Sedan åtskilliga sånger afsjungits etc. skiljdes vi åt. Jag behöfde omkring 10 mivuter för att tillryggalägga de 1300 foten, men har i lugnare väder summit samma afstånd på 8!, minuter utan att alls anstränga mig.