Dagens Nyheter – 25 augusti 1866, sida 2

— ORO VIA kunde skryta öfver att hon ens genom en flyktig blick uppmuntrat kans bemödanden att göra sig bemärkt af henne. Intet under då att hennes far var förtjust uti och kände sig stolt öfver henne. Han ansåg henne för det dyrbaraste han egde på jorden näst sitt guld. Detta afgudade han, det var egentligen för detta han lefde. Girighet, den lumpnaste girighet beherrskade Ephraims hjerta och förqväfde det goda som fanns deri. Den enda ädlare känsla han ännu hyste var kärleken till hans dotter. Hade icke hon varit, skulle han långt före detta ha blifvit en högeligen föraktlig varelse, en blind slaf af laster. Bland alla passioner, som förnedra menniskan, är girigheten den mest förhärjande och, att så säga, den mest ofilosofiska, ty det är företrädesvis hos gamla personer den råder. Funnes den hos ungdomen, kunde den på sätt och vis ursäktas. Det är klokt att så om våren, för att skörda om hösten; men hvad ålderdomen sår, skördas ju alltid af döden, som dermed fyller andra menniskors lador. Ehuru Jorrocks var så många år äldre än Ruth, älskade han den unga flickan passioneradt. Han förlorade helt och hållet sin vanliga djerfhet i hennes närvaro och valde då sina ord med mycken omsorg. I sina affärer med fadren handlade han mycket ärligt och liberalt, emedan han visste att dottren förde böckerna. Just genom det affärsförhållande, hvari han stod till Ephraim kom han i tillfälle att ofta se och tala vid föremålet för sin ömma låga. Den gamle mannens ansigte var starkt markeradt; det uttryckte dock endast lugn, det kal