Dagens Nyheter – 25 augusti 1866, sida 2

Oförgripliga tankar om riksdagsmannavalen, Om man skall tro tidningarne, ty det låter sannerligen något otroligt, lära många medlemmar af höglofl. ridderskapet och adeln hvilka vid sistl. riksdag med all kraft stodo emot det nya representationsförslaget, och isynnerhet bland dem reservanterna, önska och måhända t. o. m. arbeta för, att blifva invalda som riksdagsmän för nästkommande riksdag. Vi säga att detta låter otroligt, ty att först reservera sig mot en sak, det må nu röra hvad ämne som helst, förnämligast dock ifrågavarande högvigtiga, och derefter fika att genom sitt inväljande som ledamot i den direktion, som nedsättes för att verkställa saken, komma i tillfälle att ytterligare motarbeta den, — ett sådant uppförande kan ej någonsin få namn af annat än oädelt eller, om man så vill, oadligt. Viskola lättast upplysa detta vårt påstående genom en liknelse: Om en församling hade i allmän socknestämma beslutat nedrifva sin gamla fula och nedruttna klockstapel, byggd på fyra groft tillyxade stolpar, och i stället uppföra ett smakfullt torn på sjelfva kyrkan, prydt med ljusets sinnebild på dess spets, men hvaremot vissa af församlingens ledamöter med mycket nit reserverat sig; så frågas: skulle det af hederligt tänkande män kunna anses ädelt, om nämnde reservanter arbetade för att komma in som ledamöter i tornbyggnadsdirektionen endast för att motverka tornets skönhet och bestånd genom ändring af ritningen, i fall detta ens vore möjligt, vidare genom dåliga materialiers anskaffande, oskickliga arbetares antagande m. m, för att få tornet en vacker dag att ramla? — Vist icke! Ett sådant tilltag skulle ofelbart, så sannt som vi annars äro hederliga och rättskaffens svenskar, väcka allmän harm och förtrytelse och detsamma stämplas med det välförtjenta omdömet: oädelt, dåligt, lågto.s.v. Om vi kommit att tillhöra reservanternes antal, skulle vi för allt hvad kärt vore undanbedja oss förtroendet som torndirektionsledamöter, för att icke behöfva misstänkas för något så beskaffadt motarbetande som ofvanantydde. Men — blefve vi, det oaktadt, invalde, skulle vi ock söka, så sannt vi vore hederlige män, att med alla krafter arbeta för byggnadens bestånd, varaktighet, skönhet och nytta, samt enighet inom vår direktion hvaraf vårt eget samvete skulle finna lugn och tillfredsställelse och nutid och efterverld tilldela oss ett välförtjent loford. Äro reservanterna i representationsfrågan lika