Dagens Nyheter – 24 augusti 1866, sida 2

Val.utsigterna i Orebro. (Bref till D. N.). Såsom kandidater för Örebro stad till andra. kammaren ha olika partier inom samhället uppställt: Doktor G. W. Gumaelius. Boktryckaren 4. Gumelius. Magistratssekreteraren E. I. Wikander. Handlanden L. Wistelius. För ögonblicket tyckes boktryckarens Gumelii parti vara manstarkast och förre riksdags mannen Wistelii svagast: Doktor G. räknar sina flesta anhängare bland the högmögende, stadsfullmägtige, lärarestaten, flertalet ståndspersoner o. s. v.; boktryckaren Gumeelius bland handtverkarne, mindre gårdsegare, en del köpmän m. fl.; hr Wistelius hufvudsakligen bland köpmannakåren; hr Wikander, nyss påtänkt, bland diverse godt folk, och torde han komma att vinna ej så obetydligt parti. Man framhåller hans brinnande nit för skarpskyttesaken, verkligt oberoende ställing, skarpt utpräglade friketsvänliga åsigter m. m, Kunna ej partierne Gumeelius (den yngre), Wikander och Wistelius förena sig om en kandidat segrar: troligen doktorns parti, och dermed tror , jag att få inom samhället, vid närraare betänkande, skulle finna sig missbelåtne. ) ) Vi tro så ock; men under fullaste erkännande af d:r Gumelii, för en man af hans embetsställning ovanliga, frisinthet, kan man dock dela den åsigt, som synes vara hyst af många bland valmännen, att staden icke heller skulle ångra om den sände upp till den nya riksdagen en yngre vilja, som redan från början finge sätta sig in i den nya formen och medverka att gjuta in i den en frisk anda. Politiskt lif i orterna. Man kan ej utan sann tillfredsställelse se den vaksamhet och det friska politiska lif, vitnande om det varmaste intresse för de förestående riksdagsmannavalen, som röjer sig i alla delar af landet. På många ställen ha myndigheterna sjelfrådigt velat fasthålla vid den gamla slentrianen rörande valsättet och helt kort och godt utlyst sammanträden, der elektorer skulle utses, utan att ens: höra sig före, om de röstberättigade voro sinnade att öfverlemna en af sina dyrbaraste medborgerliga rättigheter, som det nya statsskicket tillerkänt dem, åt några elektorer, eller om de, önskande att undandraga sig allt förmynderskap i den vägen, heldre sjelfva hvar och en för sig ville ge sin röst åt den, som de ansåge värdig ett så maktpåliggande förtroende. På en del håll har denna manöver lyckats, emedan ingen haft mod eller nog klart politiskt medvetande att sätta sig emot ett sådant opåkalladt intrång i den fria beslutanderätten; på andra håll deremot ha de lifligaste protester inlagts mot det sjelftillvällade förmynderskapet. Det skall säkert intressera våra läsare att se exempel på, hvad som i detta -sednare fall förekommit, och meddela vi derföre hvad den sista posten medförde härom: Från Eskilstuna skrifves i lördags: Magistratens kallelse till stadens röstberättigade invånare att sammanträda sistlidne onsdag för val af elektorer, som skulle komma att utse riksdagsman för valkretsen Eskilstuna—Strengnäs, hade till första följd, att ett antal af femtio röstegande infann sig på rådhuset den dagen, och dess andra följd var, att ordförandens dervid först framställda yttrande: nu skola elektorerna väljase besvarades med ett omisskänligt öfvervägande nej. Resultatet af omröstningen i onsdags var icke annat, än hvad tillbörlig aktning för den nya riksdagsordningen och en smula politisk sjelfkänsla bjödo. Magistraten hade icke ifrågasatt någondera af dessa kraf