Dagens Nyheter – 23 augusti 1866, sida 3

lingen, är det dock sannt: Jag är icke sådan, att jag villigt lånar mitt öra åt lismande boktalare. Nej! jag har litat på mina egna ögon; och till och med på sanningen af deras vitnesbörd tviflade jag en stund; till den grad var jag öfvertygad om renheten af hennes kärlek. Katty smålog föraktligt och pekade på liket såsom ett alldeles ojäfaktigt bevis på riktigheten af hennes åsigt. 2 Vill ni verkligen att jag skall misstro mina egna ögon? ooo — Om de sade er att hon var falsk, skulle ni ha rifvit dem ut och kastat dem långt bort, såsom varande falska vitnen, svarade irländskan;: Och hvarföre skulle icke era ögon ha kunnat ljuga? De stodo ju i ett visst samband med sin svartsjuke egares sjuka hjerna. Ett ögonblicks tystnad inträdde: Redmond ONeil, sade derefter Katty i högtidlig ton, jag känner den ed ni svurit och vet således: att ni kommit hit i elak afsigt; men förr än jag lemnar er hennes son; får ni taga mitt lif! — Hon har således berättat er allt? — Allt, utom huru hon fick det ännu blott halfläkta såret på sitt bröst. — Barnet lefver? frågade Redmond med en blick, som jagade allt Kattys blod till hennes hjerta: Jag traktar icke längre efter dess lif, men det skall aldrig bära mitt namn. — Gossen bär det allaredan, svarade Ellens väninna, i det hon hårdare omfamnade den nyfödde. Den ursinnige — ty svartsjuka, sårad stolthet och förtviflan hade verkligen beröfvat, honom förnuftets bruk — försökte rycka sia son