Dagens Nyheter – 21 augusti 1866, sida 3

Jo, kungen i Frankrike hade gifvit befallning om att hon icke skulle släppas från Calais. Jorrocks frågade ej mera; sedan han förvissat sig om att lasten var fullkomligt oskadad, återvände han till Plaxted: Joe Kerl kunde, till sin stora öfverraskning, icke locka ett enda ord ur honom under hela hemvägen: Tiden är nu inne att göra våra läsare närmare bekanta med den bleka resande damen och hennes fostersyster; ty sådant var det förhållande, hvari de båda qvinnorna stodo till hvarandra: Ellen St. Clair hade i späd ålder förlorat sina föräldrar och blifvit lemnad i en nära slägtinges vård. Denna slägtinge var hennes tant, Fröken Tabitha Macnamara, egarinna till ett stort gods hvars afkastning dock, i förhållande till dess vidd var ofantligt ringa. Hennes arrendatorer hemsöktes hvarje år af större olyckor: Om skörden visade sig god, kunde man vara säker på att någon svårare sjukdom skulle utbryta bland korna eller att; någon fårskock — de dumma djuren, som aldrig se sig förehär i verlden! — skulle drunkna i ett träsk. — Ack! ja, ers nåd plägade hustrurna till de af olyckorna drabbade männen säga (arrendatorerna voro listiga, de visste att qvinnans vältalighet vid kritiska tillfällen är mycket stor) inte var det vårt fel att grisarne dogo, och att regnet förstörde hvetet, som fick ligga qvar blott en enda vecka eller deromkring, sedan det blifvit skuret, till dess att Tim, Patriek och Teddy fingo pojkarnes hjelp till att skyla det.