Dagens Nyheter – 20 augusti 1866, sida 3

— Hon gissar den väl; förmodar jag. — Prat! utropade Jorrocks i föraktfull ton; det der kan ni inbilla galningar. Jag anar att hon åtagit sig spionera på oss: Om vi råka henne, fortfor han och lade dervid vigt på hvarje ord, för att bemärka hvad intryck de skulle göra, känner jag mig nästan frestad att . ni förstår mig:;::. att... — Förvissa er om, huruvida era farhågor äro grundade eller icke? sade Kerl: — Ja, alldeles. — Nåväl, återtog Joe efter en stunds tystnad, jag bryr mig icke om henne så mycket som ni, ty hon är för det första en främling. — Ytterligare ett skäl att antaga, det hon står uti kustbevakningens sold, sade Jorrocks. Elvey, den nye löjtnanten, är ej hälften så medgörlig som hans företrädare. Den token talar om sin pligt. Det kommer att slutas illa, tillade han och härvid omfattade hans hand ofrivilligt dolkfästet, det kommer att slutas illa. — Det blir ej vårt fel, anmärkte Joe philosofiskt; vi ha alltid velat handla liberalt; Men tror ni icke att Elvey, ifall han gifvit denna qvinna i uppdrag att spionera på oss, vidtagit mått och steg, för att skydda henne mot öfvervåld? — Nå, det var de första förnuftiga ord jag hört er yttra i natt, utropade den äldre smugglaren; det är just tanken på denna möjlighet som håller mig tillbaka: En fara hotar oss; fortfor han efter några minuter: — Det är möjligt, men jag inser ej, hvilken den kan vara. — Har ni aldrig, medan himlen varit klar och vinden lugn och jemn såsom ett barns an