Dagens Nyheter – 20 augusti 1866, sida 3

begagnar svensken en vunnen fördel? (Ur Lidköpings Nya Tidning.) Det är hårdt för ett svenskt hjerta att härpå svara, ty man måste svara, för så vidt sanning skall uttalas, att svensken merändels begagnar en vunnen fördel på samma sätt som spelaren begagnar en vinst. Hela Sveriges historia är full af vitsord, bedröfliga vitsord härom. Svenskt mod, svensk vilja, svensk styrka, svenskt vett hafva aldrig felats, men svensk uthållighet, huru ofta finna vi den? Läs historien, landsman! — spegla dig deri! Till dessa yttranden har man blifvit föranledd, då man ser huru svenska städernas befolkning begagna sig af de fördelar vid val af riksdagsmän, som den nya riksdagsordningen gifvit. Man skulle kunna fullständigt motivera dessa yttranden om denna lilla tidnings utrymme så medgåfve. Nu får man blott nöja sig med påpekandet att så eller så förhåller sig saken. Den nya riksdagsordningen har gjort svenska folket myndigt. Denna myndighet har raan eftersträfvat, och det kan t. o. m. sägas att man tillkämpat sig densamma, ty det har varit icke utan kamp som den erhållits. Men huru begagnar spelaren sin vinst? Han spelar bort den — och kanske mera dertill, om han mera har. Huru begagnar svenska folket sin myndighet, som det vunnit? Annu har man icke sett andra förhållanden, som derpå gifva svar, än förhållandena uti åtskilliga städer. Huru? Riksdagsordningen medgifver att avalrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, enhvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst ett tusen riksdaler, eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar jordbruksfastighet till taxeringsvärde, ej understigande sextusen riksdaler, eller ock erlägger till staten bevillning för en till minst åttahundra riksdaler uppskattad årlig inkomsts; vidare säger den: I de valkretsar, som bestå af två eller flera städer, utses inför magistraten en elektor för hvarje stad och derutöfver, efter folkmängden, en för hvarje fullt tal af femhundra. Desse elektorer sammanträda till riksdagsmannaval inför magistraten i den stad inom valkretsen, som största folkmängden eger. cKommuner, som hafva att gemensamt välja riksdagsman, ega dock begagna det omedelbara valsättet, derest flertalet af de röstberättigade så beslutar; och ytterligare heter det: Vid så väl elektorssom riksdagsmannaval tillkommer hvarje röstande en röst. N Häraf ser man, att ett s. k. omedelbart valsätt, der hvarje röstberättigad kan framträda som man för sig, får ega rum. Detta är att vara myndig man, hvilken sjelf, som svensken fordomdags, på tinget säger sin mening. Enhvar röstberättigad kan yttra, att den eller den önskar han till riksdagsman. Huru har man redan här och der börjat göra i detta fall? Man väljer genom elektorer, genom män som af samhället utses att vara vid valet i samhällets ställe. Detta kan vara godt och väl. Men i och med detsamma har man så godt som sagt: vi hafva icke tid, vi hafva icke lust, vi hafva icke insigt att sjelfve framträda som väljande, vi hafva icke intresse för den saken, v; Huru