Dagens Nyheter – 17 augusti 1866, sida 1

att blifva frigjorda från det tyska helstatsförtrycket och komma att lefva ett sjelfständigt lif hvar för sig i ett fritt folkförbund; härigenom är Habsburgarne ej lemnad annan utväg att återvinna den förlorade makten och anscendet, än att ställa sig i spetsen för deuna rörelse och söka knyta de stympade delarne al det rumäniska och polska folket och de slaviska stammarne i Turkiet till detta nya förbund, hvilket sålunda kommer att blifva mycket ficudtligt vis å vis Ryssland. I Tyskland är väl den gamla politiska enheten sprängd och cn tvådelning träder i stället. Men den gamla enheten, det 1815 bildade fursterådet för folkförtryck, var ett sken, var ingen representation af det tyska folket uvät, hade allsingen makt och uppvägde ej i Europa hvad det efter sin storlek och andliga kraft kunde väga. Den nya nordtyska enigheten blir en verklig makt, då småfurstarna rödjas ur vägen och göras till en enda styrande viljas tjenare, och till denna makt böra och kunna de ännu särskildt bestående delarne af det tyska folket förr eller sednare sluta sig: Redan härigenom har Rysslands makt i Europa lidit ett grundligt nederlag, ty den berodde till stor del på splittringen i Tyskland, och vi se derföre också Ryssland nu eftersträfva att på diplomatisk väg berga tillvaron af dessa små furstehus, hvarigenom Ryssland stod i förbindelse med de flesta europeiska hofven. För framtiden är Preussen mäktigt nog att undvara Rysslands stöd och å andra sidan genom att förvandlas från ett furstegodes, väsendtligen sammanhållet genom civiltoch militäriskt mandarinväsende, till ett folkrike, väsendtligen sammanhållet genom en folkkänsla, skall det få politisk karakter, som förr eller sedunare stall föranleda fiendtlighet mot det folkförtryckande och blott på Tfolkförtryck byggda czarväldet. Bismarck har i verkligheten, vid närmare påseende, flyttat Europas gräns från Rhen till Weichsel, ty hvar Ryssland har inflytande der ir Asien. Det är möjligt att denna följd af Preussens nya ställning först kan inträda efter en inre revolution, medan den hu herrskande samfundsklassen, junkrarne, känna sig slutna till czarväldet. Men det är ingalunda osannolikt, att brytningen mellan det nya tyska riket och Ryssland kan inträda förr än man tror, inträda utan att den preussiska styrelsen byter om vär sen och karakter inomlands. I en fråga, och det i en mycket kinkig fråga till och med, uppträder Preussen redan nu som Rysslands rival, nemligen till herraväldet i Östersjön.