Dagens Nyheter – 16 augusti 1866, sida 2

den sal, hvari schavotten var upprest; nekade man dem den trösten att följa henne längre. Trots deras böner och klagan skiljde man dem från henne, dock icke utan stor möda; ty de kastade sig för hennes fötter, kysste hennes händer, fattade tag i hennes kläder och ville icke på något vilkor lemna henne. Sedan man aflägsnat dem; gick Maria Stuart vidare, med ädelt och mildt ansigtsuttryck, korset i den ena och bönboken i den andra handen, klädd i den enkedrägt, hon plägade bära vid särdeles högtidliga tillfällen. Hon hade nemlizen en karmosinröd sammetskjortel med ett bälte af svart atlas, hvarvid ett radband hängde, en atlasrob af samma färg med långt släp och bräm af zobelskinn samt en stor halskrage; en hvit slöja nedföll i rika veck från hufvudet ända till fötterna: Hon hade en drottnings värdighet och en kristens andakt. I trappan mötte hon sin hofmästare, Melvil, som fått tillåtelse att taga afsked af henne: Denne sjönk ned på sina båda knän och grät bitterligen: Maria omfamnade honom, tackade honom för hans trohet och befallde honom berätta för hennes son allt hvad han visste, och hvartill han varit vitne. — Att omtala min älskade herrskarinnas död, sade Melvil, är helt visst det sorgligaste budskap, som jag någonsin blifvit ålagd fram— Du bör snarare glädja dig, gode Melvil, svarade Maria, som nu för första gången tilltalade honom i denna förtroliga ton, deröfver att Maria Stuarts lidanden nalkas sitt slut. Du vet, att denna verldens goda är förgängligt och hela lifvet fullt af sorger och bekymmer. För