Dagens Nyheter – 15 augusti 1866, sida 2

Maånsvärjningar, som hon ändligen år 1587 beslöt läta halshugga Maria. ooDen här följande framställningen af den skottska drottningens sista stunder är hemtad ur Mignets berömda bok om Mauria Stuart. Under de tre månader, som förflöto mellan dödsdomens afkunnande och dess verkställande; hade Maria Stuart varit hemsökt af sorgliga aningar. Man hade visserligen låtit hennes själasörjare Preau åter besöka henne samt skickat henne tillbaka en penningsumma, som förut blifvit henne fråntagen på samma gång som hennes papper; men dessa nådebevisningar ingåfvo henne endast fruktan för en plötslig och hemlig död, en sådan som man tillskyndat grefven af Northumberland. Hon var isynnerhet rädd för att bli afdagatagen i löndom och utan vitnen, hvarigenom hennes sinnesförfattning i,sista ögonblicket komme att bli för verlden obekant; Som hon anade det förskräckliga öde, hvaraf hon väntades, anropade hon Elisabeth om hjelp, men förgäfves. Den 19 december 1586 skref hon för sista gången ett bref till drottningen af England och bad deri denna: icke tillåta att man dödade henne utan att särskild befallning derom blifvit af Elisabeth sjelf meddelad, samt att hon ville medgifva, det hennes tjenare finge vara närvarande vid afrättningen, på det att de måtte knonna aflägga vitnesbörd om ståndaktigheten af hennes tro på den katolska lärans sanning: Tillika anhöll hon, att hennes lik måtte blifva begrafvet i all tysthet; Hon slutade detta bref, hvari hon på sätt och vis stämde HBlisabeth till rätta inför Gud, med dessa ord. cAnse mig icke ha onö