Dagens Nyheter – 14 augusti 1866, sida 3

— Nej, ditt dumhbufvud! sonen, vet jag. — Malaquai-gatan 15. Knappt hade jag hört detta svar, förrän jag störtade utför trappan såsom en galning. Hvad skall jag säga er, min herre? Jag träffade den unge mannen, jag träffade hans far. Den sednare erinrade jag om att jag en gång i verlden räddat hans kredit genom att återställa tretiofemtusen francs, som han mistat och, om jag varit oärlig, utan tvifvel aldrig skulle ha återfått. Men den historien känner ni ju?..: Hvad sonen beträffar, berättade jag för honom helt öppet hvad Julietta för hans skull lidit, och att hon heldre velat dö än yppa hans namn. Den unge mannen hade nyligen fått ärfva en gammal girig morbror; han var alltså rik och hade ej ämnat brådska med att gifta sig. Emellertid var han den som först gaf med sig, och efter mycket bråk, efter att ha vederlagt alla om och men, efter att ha smilat och hotat, förklarat för sonen att jag varit nära att mörda Julietta för hans skull och för fadren att jag skulle döda hans son, om denne icke toge min skyddsling till äkta, lyckades jag omsider genomdrifva detta gifter mål ..: som på en gång tillintetgjorde alla mina förhoppningar om sällhet i detta lifvet. Sedan Leonard slutat sin berättelse, vände han sig om och återtog sin vanliga tystlåten het och buttra min. Men när vi sfannat utanför min port och jag skulle stiga ur kabrioletten, sade han till mig: — Medborgare, ni är ju juryman, eller huru? Nåväl, om ni skall döma någon stackare, som