Dagens Nyheter – 14 augusti 1866, sida 2

lertid lät jag för säkerhets skull min. egen dörr stå öppen. Klockan var omkring ett på natten, då jag genom nyckelhålet varseblef; att det lyste inne hos Julietta; och då jag lemnade henne, var hon i mörkret. — Det försiggår någonting derinne! sade jag till mig sjelf. Och sedan jag afdragit mina stöflor, gick jag med ljndlösa steg öfver förstugan, den fördömda förstugan — som jag försäkrar det, min herre — är orsak till mitt lifs olycka; ty om den icke varit, om jag icke fått den galna iden, att vi skulle lefva åtskiljda, då hade också Julietta aldrig kommit att tänka på någon annan, det kan ni vara öfvertygad om! Man glömmer icke så lätt den man ständigt har för ögonen: Nåväl, jag gick fram till hennes dörr, och fick se henne sitta vid sitt bord och skrifva, under det tårar runno utför hennes kinder. — Aha! tänkte jag; det är utan tvifvel till honom hon skrifver. Så mycket bättre! Brefvet måste ovilkorligen ha en utanskrift. Det är bäst att ingenting säga förrän i morgon; jag kan då vara säker om att få reda på min fiendes namn. Jag återvände till min kammare och insomnade, besynnerligt nog, efter en stund. Solen stod redan högt på himmelen, när jag vaknade. Ni förstår väl att jag då icke var fullt så blodtörstig som dagen förut. Man skall vara bra förhärdad, ja en riktig tiger för att under mer än tjugufyra timmar umgås med så ohyggliga mordplaner; Men mitt hat emot den an