Dagens Nyheter – 13 augusti 1866, sida 3

Några minnesord vid Johan Stenbergs) graf. Tillegnade hans sörjande moder. Hvems är den gröna kullen der vid stranden, Som fridfull syns i aftonsolens glans? Och hvilkens är den kärleksfulla handen, Som den beströr med minnets blomsterkrans? Det är en son, som slumrar der i mullen, En moders hand det är, som pryder kullen. Igenom lifvets vinter, vår och sommar, Går dödens samum härjande framåt, Om moderskärlek, barnaömhet blommar, Om hemmets lycka finnes i hans stråt, Han aktar ej, allt jordiskt måste falla För dödens andeflägtar, isigt kalla. Allt jordiskt ja, men själen frigjord vorden Till evighetens rymder sväfvar opp. Ack! stoftet endast återgår till jorden, Men anden uppnår målet för sitt hopp. Och difvet sig på dödens vingar räddar,, När sorg och saknad tysta grafven bäddar. Och han som under denna kulle hvilar, Han, Johan Stenberg, O! af smärta stum, Af saknad tyngd, så mången tanke ilar Till honom, till hans tysta hvilorum, Ty han var älskad utaf vän och frände, Af alla, som hans hjertas schakter kände. Ty mången äkta perla, ren som ljuset, Der alltid gömdes, tyst och utan flärd — Hans väg gick stilla emot Fadershuset Och obesmittad af den onda verld. Den hungrige ham mättat, klädt den arma, Så långt han kunde, sågs han sig förbarma. Och emot vänner, redlig, trofast var han, Och älskad utaf dem han var som få, Ett fläckfritt minne efterlemnat har han, Hans namn skall äfven länge saknadt gå Från man till man uti hans hemlands bygder, Beprisande hans karaktär och dygder. Men du, o moder! som hans död begråter, Som saknar honom nu vid hemmets härd, Var glad, att han så snart fick vända åter Dit upp, en främling var han i vår verld. Var tröst! han lycklig är, och sträcker famnen Mot dig, när äfven du har uppnått kärsnodt ) Tullinspektor i Katthammarsvik å Gotland; nyligen afliden.