Dagens Nyheter – 13 augusti 1866, sida 2

af dig blifvit på en dag, på ett ögonblick off rade, icke för en redbar mans skull, utan deri genom att du kastat dig i armarne på en sprätt, hvilken icke eger andra och större förtjenster, än att hans mustacher äro nobelt formade, och att hans handskar ha den modernaste färgen. O! nej, nej, den person kan icke besitta några manliga dygder, som i går ej vågade göra mig väldet öfver dig stridigt. Den uslingen; den fege stackaren, trodde väl att du af egen drift skulle åter uppsöka honom: Men det skall icke ske! han skall ej återse dig mera; nej han skall icke återse dig mera!...Du sade rätt Julietta, detta är din grafskrift, ty du skall dö här... Ja..:jag svär det, och jagå har icke så lätt som du för att bryta mina eder. — Jag höll knifven i handen, sade Leonard då han för mig omtalade denna händelse, jag svängde den i luften, och för att väpna mig med mod, för att reta upp mig, för att blifva rusig af harm och förbittring, började jag i de häftigaste ordalag utfara mot Julietta, som förblef sittande med sänkt hufvud, och utan att göra den minsta rörelse. Jag fattåde henne iarmen och, så sannt jag är en menniska eller rättare, så sannt jag vid detta tillfälle var ett vilddjur — ty jag törstade efter blod — var jag beredd att stöta mordvapnet i hennes bröst. — Ja jag var dertill fullt besluten och hade just höjt knifven, då det prasslade i buskarne icke långt ifrån oss och ljudet af steg trängde till mina öron: Det var en ensam vandrare, som förmodligen sökt skydd under något träd, medan regnskuren varade, och nu fortsatte vägen. Han styrde sina steg åt det håll der vi voro; Jag hej