Dagens Nyheter – 9 augusti 1866, sida 1

statsskicket; — att detta jemväl kan blifva förbatligt, om följden deraf blifver förhöjda skatter, lika som af de nya kommunal-lagarne på de orter, hvarest man insatt för många fjenstemän 1 kommunal-förvaltningen, — och att, um dot nya statsskicket blifver förhatligt, det svenska folket äfventyrar att åter komma under antingen en kontngs envåldsmakt, eller. ock det fåväldesmakt, som utöfvas af de såkallade öfversta stånden, nemligen adel och prester. Om det svenska folket rätt besinnar, hvad dess frid verkligen tillhörer, så måste det organisera sig i slutna leder till företagande af riksdagsmannavalen. Dertull är tiden nu inne. Den missnöjda ligans chefer uppsätta listor med pamn på kondidater till begge kamrarne. Alia de missnöjda skola dels för egen del ovilkorligen följa dessa listor lika mycket, som en pligttrogen soldat följer den fana, han svurit, och dels för öfrigt söka förmå andra att antaga samma listor. Dervid skola de missnöjde visserligen icke spara på de vänliga fasoner och granna fraser, som nedlåtenheten begagnar, då den behöfver värfva anhängare, för att befordra sina egna syften och fördelar. Men låtom oss komma ihåg, att statssckreteraren Schröderheim, som i sådant afseende nedlät sig till att under en riksdag dricka brorskål med riksdagsmannen Per Persson, hånligt afvisade denne, då han sedermera vågade begagna benämningen broder, med det riksbekanta yttrandet: avet hut Per Person, nu är riksdagen slut. Låtom oss äfven väl ihågkomma det i sekler till riktigheten bekräftade ordspråket, att den, som äter körsbär med de stora, han får stenarna i ansigtetr. Och låtom oss slutligen väl besinna den sanningen, att om en förnäm eller prelat, eller deras handtlangare, uppsöka och ödmjuka siq för dem, som de tillförne sett öfver axeln, så sker sådant visserligen icke i de sednares, utan i de förras eget intresse. För att kunna motstå inflytelsen af den missnöjda ligan, är det högst nödvändigt, att alla redbart liberala samt det nya stateskicket sannt tillgifna män organisera sig inom hvarje kommun samt utse sina chefer, hvilka, efter samråd med dylika chefer i andra kammuner, uppsätta listor på värdiga riksdagsroannakandidater och om dessa listor, på i god tid hållna möten, samla alla mindre politiskt tänkande eller mindre bemedlade män. Härvid är det nödvändigt att upplysa massan af folket derom, hvad den säkerligen ännu icke vet, att, enligt 14 och 17 8S i den nya riksdagsordningen, en och hvar i kemmaunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken antingen äger eller med stadgad åborätt (t. ex. den, som besitter kronohemman) innehafver fast egendom till ett taxeringsvärde af minst 1000 rdr, eller är arrendator för minst 5 år af jordbruksfastighet till minst 6,000 rdr taxeringsvärde, eller ock har en årlig inkomst på S00 rdr, äger att välja riksdagsman och dervid har en hel röst, eller precis lika mycket. som den rikaste man i kommunen, hvaraf är uppenbart, att äfven den mindre bemedlades röst är, af stor betydenhet samt lika stor, som hvarje adelsmans och prests röst. Vid listornas uppgörande, kan man icke använda för stor omsorg och bör man icke, så som det olyckligtvis eljest är svenskarnes sed, låta sig förledas af konsiderationer för de såkallade förnäma eller för maktens innehafvare. Vi hafva i tidningarne sett en lista på riksdagsmanna-kandidater för Vesterbottens län och främst på denna landshöfdingen i länet, Almqvist. Detta är i högsta grad orimligt. Almqvist är en gammal militär som icke blott från ungdomen lärt sig att blindt lyda konungamakten, utan vorden major vid Uplands regemente, af samma makt fick sitt nu innehafvande förtroende-embete, från hvilket han kan afsättas när som helst, utan dom och ransakning. En sådan man, en kommgens befallningsbafvande, borde utan tvifvel väljas, derest fråga vore om en representation för konungamakten. Men nu är det fråga om cen representation för folket; och det vore lika orimligt, att i en sådan representation insätta en konungamaktens tjenare af den beskaffenhet, att han antingen måste votera för uniformen eller ock äfventyra att mista denna och sitt embete, sota bedröfligt, om ej bland folket skulle finnas män, hvilka kunna sjelfständigt föra folkets talan, utan äfventyr att af konungamakten beröfvas någonting. Sådana män finnas öfverallt, blott man vill söka dem med allvar och utan konsideration för annat, än heder, sjelfständighet och duglighet. Härtill kunna de sannt liberala tidninarne väsendtligen bidraga och på dem hvilar fördenskull nu ett rycket stort ansvar. Men det är icke noe med att skrifva länga krior i ämnet; bär gäller det personer och med dem mäste nagelfaras, äfven om de äro höst uppsatta, och ej endast om de heta till ex: kopläraren Bonk eller kakelugusmakaren PetFlera langsortstidningar hafva redan börjat inlägga stora förtjenster om riksdagsmanoch de skulle säkerligen cöra den vignavalen,