Dagens Nyheter – 8 augusti 1866, sida 1

biskop, erkebiskop och serafimeriddare. — Hos framfarne, — kanske högstsalige — Biskop Heurlin fanns platt intet af en presti sin prydno; utan han svor och tuggade tobak såsom en grof båtsma; Men han var tillika en ytterligt konservativ och konungsk man samt jemväl mycket qvick och mäkta knipslug. Derföre sattes han af presterna städse till riksdagsman och ledamot af statsutskottet samt af konungamakten till än biskop, än statsråd, än kyrkoherde i ctt af rikets största pastorat och än återigen biskop samt fick storkorset af nordstjerne-orden, hvilken värdighet Geijer aldrig erhöll, ehuru han var den störste bistorieskrifvare, som Sverige och kanske något land haft, samt tillika mycket stor såsom skald, filosof och tonsättare. Förenämnda och andra dylika herrligheter kunna numera icke tillkomma bördens och privilegiernas män såsom en följd af riksdagsmannaskap, utan så vida detta uppdrages dem genom val af folket, hvilket är ganska ovisst. Härtill är det nya statsskicket skuld; och fördenskull ses detsamma af en mängd adel och prester med stor förbittring, hvilken för öfrigt äfven delas af många hederliga adelsmän och prester, emedan de frukta, att landets ruin skall blifva en följd af det nya statsskicket. Detta står likväl nu högt på himlen, emedan förbittringen deremot står vid horisonten, likasom åskdigra, hotande moln på en eljest klar sommardag. Och likaså visst det är, att dessa moln kunna sprida död och förderf öfver slott och hyddor, hvilka icke äro försedda med åskledare, lika säkert kan ock ofvannämnde förbittring bringa förderf öfver det svenska folket, om detta icke är på sin vakt. Må man icke underskatta de förbittrades makt, derföre att de äro jemförelsevis få till antalet. Detta är visserligen sannt. Men de äro likväl mycket starka, derföre att de äro väl beräknande och väl organiserade; — derföre att de blindt lyda en och samma fana, väl vetande, att förening ger styrka, — och derföre att de noga förstå konsten att splittra sina motståndares krafter och röster, hvarvid de begagna så många medel, de kunna, gemenligen under sken af att vara sanna fosteriandsvänner och det betryckta folkets förlossare, ehuru en stor del af dem i sjelfva verket allenast vilja tillgodose sina egna och anförvandters fördelar. Ett färskt exempel härpå må anföras. I Wemmenhögs härad af Malmöhus län voro 3 landstingsmän i tur att afgå under innevarande års vår och ibland dem Per Nilsson i Espö, som varit en utmärkt riksdagsman i bondeståndet under flera riksdagar och utöfvat ett så stort inflytande i sin hemort, att man till och med antagit, att han skulle kunna, med siua vänners tillhjelp, bestämma utgången af Malmöhus landstings val till ledamöter i riksdagens forsta kammare. Detta var naturligtvis både förargligt och vådligt för de missnöjda af adeln och presterna i orten; och som de tillika kände att de icke kunde tubba Per Nilsson från sin öfvertygelse, så beslöto de att göra honom för sig oskadlig, genom att utesluta honom från landstinget. För detta ändamål uppgjorde de en lista på landstingsmän, å hvilken Per Nilssons namn icke fanns, och jemte det, att denna lista utspreds bland valmännen, så uppgafs orsaken till Per Nilssons uteslutande vara, att han på riksdagen varit för de franska handelstraktaterna samt för tullfrihet på införsel af landtmannaprodukter och dymedelst skulle öka landtmännens redan tillförne stora betryck. Härigenom lyckades man verkligen göra Per Nilsson så misstänkt och förhatlig hos häradets valmän af bondeståndet, att ehuru dessa äro långt flera och mera betydande, än de missnöjda af adeln och presterne, dessa likväl voro nära att nå sitt mål på det fullkomligaste sätt. Ty vid den första omröstningen blefvo icke allenast två unga och på intet sätt utmärkta aelsmän med utomordentligt stor pluralitet valda till landstingsmän, utan den utmärkte, riksbekante Per Nilsson fick ett mycket ringa antal röster och icke flera än en annan, dittills i det allmänna nästan fullkomligt okänd borde. Mellan dessa två måste nu omval ske, och dervid segrade väl Per Nilsson, men endtst med en röst. Således lyskades väl icke den skickligt anlagda och utförda val-intrigen den gången fullkomligt. Men Per Nilssons motståndare hafva derföre icke gifvit tapt, utan de arbeta nu med stor ifver på att hindra honom ifrån att blifva riksdagsman i andra kammaren, dertill han borde vara sjelfskrifven, samt att i hans ställe insätta en ung baron Beck Fries, om hvilken verlden i sin stora okunnighet icke vet mera, än att han är sin fars son och arrendator. Förestående exempel ir i hög grad lärorikt: Måtte det nya statsskickets vänner deraf hemta varning och Ääfrvertyuaelse om nödvändigheten .F