Dagens Nyheter – 8 augusti 1866, sida 1

Till svenska folket. Den 15 Januari 1867 sammanträder den första Riksdagen efter det nya statsskickets införande, och den första Riksdag, å hvilken det svenska folket kan komma att verkligen representeras samt göra sin vilja gällande, såvida det sjelft vill. Hittills har det icke varit folket i sin helhet, som gifvit sig lagar och åtagit sig skatter, utan det har varit fyra stånd iland rikets innevånare, som varit allas förmyndare i nämnda vigtiga afseenden, — som stundom bortskänkt: folkets frihet tili en despotisk konung eller sålt landets heder och väl till fremmande makter, — som betalt skulder för konungar, hvilka, ehuru verklig nöd herrskat bland tusentals af rikets innevånare, likval varit nog lättsinniga och samvetslösa att lefva i ruinerande yppighet och sinnlighet, — och som skänkt den nuvarande konunga-familjen dess höga värdighet samt utomordentligt höga inkomster, hvilka tillsammans hvarje år utgöra mera, än 2000 arbetarefamiljer i landet, beräknadt efter 500 rdr för hvarje familj, behöfva för sitt uppehälle under ett helt år, De två stånd, — bonde och borgare-stånden, — som verkligen utgått från folket, har man kallat de nedersta, ehuru det icke kan vara något tvifvel om, att den rätta suveriniteten, den verkliga makten tillhör folket, samt att alla tjenstemän, från den lägste till och med konungen, rätteligen skola vara allenast verkstä!lare af folkets vilja, uttryckt genom lagarne och folkets representanters, 1 behörig ordning tillkomna, beslut. Deremot har man kallat de två tjenstemannastånden, — adeln och prester, — som utgått från sig sjelfvå, för de öfversta stånden, en benämning, som öfvermodet i sin tilltagsenhet inkräktat och, ty värr, slöheten eller liknöjdheten eller slafsinnet låtit vinna häfd. Dessa två tjenstemanna-stånds makt bröts vid des sistförflutna riksdagen. Och detta med all rätt; ty adel och prester utgöra tillsammans blott en bögst obetydligbråkdel af Sveriges innevånare, men de hade likväl lika mycket att säga, 1 fråga om lagstiftning och beskattning, som alla de andra innevånarne tillsammanstagne. i Och de visste att väl göra sig detta till godo, icke blott genom att votera betydliga löder åt högt uppsatte tjenstemän, det vill säga hufvudsakligen åt sig sjelfva, utan äfven genom att bedrifva riksdagsmannakallet på ett för konungamakten så behagligt sätt, att denna makt ansåg sig böra såsom gengåfvor gifva dem statens bäst lönta embeten och högsta utmärkelser för öfrigt. Exemplen härpå äro, snart sagdt, oräkneliga. Några må anföras. Baron H. Åkerhjelm var visserligen ingenting i tjensteväg eller i känd duglighet, då han det oaktadt af sina vänner bland adeln insattes till ordförande i statsutskottet; men, såsom belöning för sitt förfarande derstädes, fick han och utöfvar ännu landshöfdinge-embetet i Orebro län, lindrigast sagdt, icke till detta läns fromma. — Grefve E. Sparre var en yngre Assessor i Svea Hof rätt, då adeln satte honom till ordförande i lagutskottet och att för öfrigt deltaga i spelet bakom kulisserna dertill han visat sig mycket skicklig. I Hofrätten ansågs haa lindrigast sagdt, medelmåttig; men han blef dock, detta påtagligen till belöning för sina riksdagsmanna-förtjenster, landshöfding i Elfsborgs län. — Grefve Cronstedt var Auditör, då adeln gjorde honom till ordförande i stats-utskottet, och derifrån gick han till landshöfdinge-sätet i Westerås samt har, efter sålunda vunnet mål, ej vidare låtit sig på riksdagen afhöras. — Grefve Lagerbjelke hade aldrig varit onstäld i rikets eller ens hofvets tjenst, då -han blef chef för junkerpartiet på Riddarhuset och af detta insatt såsom ordförande i konstitutions-utskottet, hvilket vållade, att han blef landshöfding i Nyköpings län, landtmarskalk (med ett arfvode af 750 rdr i månaden, eller 9000 rdr om året, utöfver sina stora inkomster såsom Landshöfding) och serafimer-riddare. — Grefve Arvid Posse var i presis samma ställning, som förenämnde Lagerbjelke, då han af adeln gjordes till ordföranda i stats-uts! ottet vid sednaste riksdag. Derifrån har han, den unga mannen, utgått icke allenast prydd med nordstjerneordens kommendörs-kors, — det samma, som våra i vetenska ens tjenst grånade, europeiskt ryktbara män bära samt snillet och polyhistorn Wieselgren vid närmare 70 års ålder på samma gång som den unge Possen fick, — utan äfven med hopp om minst landshöfdingestolen i Malmö efter Herr von Troil, som ehuru en duglig laudshöfding, lärer veta, att hans timmar i denna egenskap, förvärfvad uteslutande gen m riksdagsmanna-förtjenster, äro räknade, så snart han ingått i pensions-åldern. — Ingen har någonsin fannit I. Reuterdahl utrustad med snille och smak, eller vältalighet, eller andra framstående egenskaper, än star beIvsanhoet AAh otuwa ner bansorvativa . I oc Ad KN