Dagens Nyheter – 7 augusti 1866, sida 3

En af mina kamrater inom juryn sade en dag till mig: — Min herre, då jag sista gången tjenstgjorde vid nationalgardet, ådrog jag mig en förkylning, som qvarhöll mig i sjuksängen något öfver tre veckor. Då jag ändtligen kom på benen igen, fick jag veta att jag blifvit invald i juryn. Det var ej nog med att den långa tiden af tre veckor skulle gå förlorad för mig; jag måste således under ytterligare fjorton dagar öfverlemna skötandet af mina vigtigaste angelägenheter åt andra personer. Jag har visst hört och läst att vi fransmän nu äro ett fritt folk, men hvad mig personligen beträffar, kan jag icke säga att jag smakat mycket af frihetens ljufliga sötma. Det ser ut som hade samhällets frihet blifvit köpt på bekostnad af de enskildes. — Jag delar i detta afseende era politiska åsigter, svarade jag: — Jag är köpman, återtog han, och fruktar storligen att min affärsställning skall blifva försämrad derigenom att jag så här oupphörligt tvingas att sysselsätta mig med saker som icke angå mig: — Jag är litteratör, författare till teaterpjeser och såsom sådan äfven en smula köpman, genmälde jag; och jag tillstår att jag för min del hyser samma farhågor som ni. — Jag har räkenskaper att föra, inkasseringar, omsättningar och liqvider att fullgöra, arbetare att ha tillsyn öfver, en vidlyftig korrespondens att sköta, och otaliga konkurrenter att bekämpa. Huru skall allt detta bli utfördt under förhandenvarande förhållanden? frågade min olyckskamrat: