Dagens Nyheter – 6 augusti 1866, sida 3

tron att han tagit misste omvåning. Den förnämsta prydnaden i det rum der han var, ett porträtt af honom sjelf, måladt utaf Julietta, fanns icke mera der! Medan han stod obeslutsam och tvehågsen, trädde en man ut ur den inre kammaren. Det var en prest! Leonard störtade in; hans mor låg på dödsbädden. .:;: Och detta skratt och talande, som han hört, hade i sjelfva verket varit snyftningar och böner. Då den gamla qvinnan fick se honom, tycktes hon blifva något upplifvad. — Ah! se der ha vi dig, gosse! utbrast hon. Gud vare lofvad, ty det är han som sänder dig till mig. Jag trodde verkligen att jag icke skulle få taga adjö utaf dig och har derföre velat säga mitt sista farväl åt din bild i stället. Leonard såg då att hans porträtt blifvit nedtaget från sin plats och uppstäldt på en stol midt framför densjuka. Han försökte framstamma några ord. — Jag vet allt hvad du har att säga, återtog fru Toureau, innan han hann tala till punkt. Låt mig yttra några ord, medan jag ännu kan det; inom en stund har min stämma för evigt tystnat. Ett småleende öfverfor hennes bleka ansigte, och pekande på Julietta, som låg på knä i en vrå och grät, sade hon till Leonard: — För bit flickan till mig; jag har något att säga, som rörer er båda. Leonard betraktade henne med en mia af den lifligaste oro: — Gör hvad jag säger dig, gosse; ögonblie ken äro dyrbara, och jag vill icke skiljas från er, förrän jag betryggat er lycka, j