Dagens Nyheter – 6 augusti 1866, sida 3

Det återstod nu endast för vår vän, att un derrätta gumman och Julietta om det beslut han fattat och om hans husbondes frikostiga anordningar till deras förmån. Men han hade mycket svårt att fullgöra detta åliggande, emedan han väl visste att en underrättelse af denna beskaffenhet skulle uppväcka mycken sorg hos de stackars qvinnorna. Som han icke ville återse dem, beslöt han emellertid att tillskrifva dem. Han skref alltså. Samma dag fick han ett bref från Julietta. Hon omtalade deri att hans mor var betänkligt sjuk och önskade träffa honom. Leonard slog då både Afrika och Amerika ur hågen. Samma afton var han stadd på väg till Paris. När han kom fram till Cadrau-gatan, hade hans sinnesrörelse stigit till den grad, att han knappt kände igen porten till det hus, der han så länge bott: Hans blick beslöjades af tårar, och han darrade i alla leder, då han sprang uppför trapporna. När han hunnit till fjerde våningen; stannade han och lyssnade. Han tyckte sig höra personer samtala med låg röst och skratta. Han blef då någotlugnare. Hans mor hade blott varit litet illarsående, tänkte han, och Julietta hade i sin oro öfverdrifvit faran: Han öppnade dörren och inträdde. Enkan Toureaus boning bestod af två rum. I det yttre rummet befann sig för tillfället ingen menniska. Leonard lyssnade åter, men intet ljud trängde till hans öron. Efter några ögonblick hördes en röst från den närgränsande kammaren. Denna röst var för Leonard fullkomligt främmande. Han ser sig omkring, i