Dagens Nyheter – 1 augusti 1866, sida 1

bkeppsbron n:o 16. Det är en sorglig tid för de sämsta regenter i verldenv: några af de tyska landsherrarne. Konungen af Hannover som icke lider af blott fysisk blindhet, utan lika mycket afintellektuel, vistas som gäst i Wien. Hans värd derstädes, kejsar Frans Josef, är nödgad att nedstiga från höjden af den tyska kejsarvärdigheten. Vapenstilleståndet i Nicholsburg har gjort slut på den beliga romerska kejsarvärdigheten, och det är ganska troligt att konung Wilhelm af Preussen snart åtager sig besväret att vara kejsare öfver Tyskland. Kuvrfursten af Hessen, som regerat så att man haft goda skäl att antaga att han ej alltid egt sitt förstånds fulla bruk, har visserligen blifvit befriad ur fångenskapen i Stettin och fått frihet att begifva sig hvart hamn vill — men denna frihet har ett litet förargligt undantag; hans böghet får nemligen icke begifva sig till Hessen, ty det landet ämna Preussarne behålla och der ämna de regera sjelfva. Åte killiga af de öfriga stora eller små tyrannerna hafva utsigt att förlora åtminstone en del af sina förtryckta undersåter, hvilka alla se en räddare i Preussen, som lofvar dem ett tyskt parlament; grundadt på en vallag, hvilken tillerkänner valrätt åt hvarje 25 år gammal, välfrejdad man — således en den friaste och mest utsträckta valrätt som någonstädes kan ifrågakomma och som isynnerhet vi svenskar gerna skulle tillbyta oss emot vår nya vallag med dess 800-riksdalers census. Konungen af Bäöjern och kejsar Frans Josef ha täflat om att spela den dåligaste rol len. Den förre lofvade sin österikiske bundsförvandt att tåga i fält men dröjde dermed så linge som möjligt för att slippa för godt pris och kunna till slut rädda sig genom att öfvergifva striden i fall den skulle taga en dålig vändning. Han hade, såsom monarker merändels, icke tagit lärdom af hvad som hände vid abefrielsekrigete mot Napoleon. Bäjern hade dessförinnan varit Napoleons bundsförvandt, men när lyckan började vända denne ryggen förklarade sig Bäjern emot honom, och när de franska armcerna redan slagna vid Leipzig, voro på återtåg till Frankrikes granskap lät den bäjerske konungen lägga sin arme i bakhåll för dem. Han led härför det välförtjenta straffet att se sin armå nedergjord af fransmännen. — Nu skördar han icke heller någon ära och får hvarken Österrike eller Preussen till vän. Kejsaren af Österrike, som med habsburgisk förblindelse och envishet förhållit alla sina länder deras politiska rättigheter, började efter nederlaget vid Königgrätz, då han fruktade uppresning i Ungern och behöfde rekryter till armen för att uppehålla sin krona, att lofva eftergifter åt undersåtarne. Men när underhandlingarne om stilleståndet begynte, fann han det vara mindre påkostande att uppoftra kejsarvärdigheten, än att gifva frihet åt sina undersåter, och har redan börjat tala till dessa i en helt annan ton än för 14 dagar sedan. Tan har afvisat ungerske patrioten Deaks försök att åstadkomma eftergifter åt Ungern och han har gifvit en skrapa åt Wiens stadsfullmäktige när de sade honom att hans ministrars politik var orsaken till landets olyckor. Det är då ingenting nytt att monarker handla på detta sätt. Det har alltid varit deras regel, och undantagen få. Derföre går det dem ock alltemellan såsom det nu synes komma att gå kurfursten af Hessen och konungen af Hannover. Rättfärdigheten är stundom senfärdig, men den sviker aldrig helt och hållet folken.